svänsk såssialrealism
"Ingen fara flicka lilla, pappa är bara lite stereotyp"
Ur SFs handbok för filmskapare;
Låt oss filma i halvt nedsläckta rum filmen igenom,
så alla förstår att det är en mörk film.
Låt oss köra vemodigt pianoklink som soundtrack,
så alla förstår att det är en sorglig film.
Låt noomi och ola rapeass spela ut hela sitt register,
dvs från gnälligt förbannade till dystert blängande så alla förstår att det är en känslosam film.
Låt oss rada upp fattiga finska klichéfyllon som skriker,
vinglar och slår varandra så att alla förstår att det handlar om missbruk i filmen.
Låt oss ha en gala där vi strör priser över varandra,
så vi slipper tänka på att det vi gör är rena skiten.
Jag och frun såg den filmen för ett tag sedan. Jag var väl sådär förtjust i boken. Tyckte det var lite lång transportsträcka med tidstypiska detaljer innan det kom igång med misären och alkoholismen på allvar. Men filmen var rätt intetsägande. Blek och tråkig. Jag noterade också nocturnespåret av Chopin. Jag gillar Chopins nocturnes men det är så kliché att smälla på det på en känslosam film. Ett slags motsvarighet till skrattspår på billiga TV-komedier.