Maggots

Allmänt / Permalink / 3

 

 

Trots att sömnlösheten började sätta sina spår, försökte jag åtminstone rensa rabatterna de där första soliga dagarna. Vi hade ingen stor trädgård, tvärtom en av de mindre längs gatan och det mesta täcktes av gräsmatta. Ändå var rabatterna utmed staketet och huset igenväxt med ogräs och knähöga tistelväxter. En del såg rent av exotiska ut, som något man finner i en djungel.

Våra buskar verkade däremot kvävas, de stannade vid knoppar och om där fanns blommor så syntes de inte bland all sly och snår. Förra ägarna måste verkligen låtit allt förfalla. Kanske var de gamla och sjuka innan de flyttade därifrån. Kanske hade huset stått tomt länge innan vi flyttade in.

En helg tog jag barnen med mig och inhandlade nya spadar, hackor och arbetshandskar. De små tyckte det var så spännande, som något slags äventyr. Själv hoppades jag mest på att det extra arbetet skulle göra mig uttröttad och jag kanske äntligen skulle få en hel natts sömn.

 

”Usch! Titta pappa”, sade Edvin, han stod bredvid mig när jag tog första spadtaget. Andrea snubblade runt i sina gummistövlar och ryckte knoppar från buskarna. I skoveln krälade feta, glänsande daggmaskar. Större än några andra jag sett. Men där kröp även vita larver, sådana som brukar bo i döda djurs kroppar. Deras slingrande genom den brunsvarta mullen fick det att vända sig i min mage. Jag tömde skoveln och tog ett nytt, djupare spadtag. Flera av de feta, långa daggmaskarna klövs och att se dem vrida sig i plågor medan jag tog dem ur jorden, fyllde mig med iskall tillfredsställelse. Min mun var torr och jag svettades ymnigt. De slingrande rörelserna fortplantade sig genom min näthinna och in till mitt tankecentra. Snart kändes det som om hela min hjärnbark krälade av tusentals maggots.

”Edvin, lyssnar du på pappa?”, väste jag ur mungipan medan jag grävde allt djupare. Pojken nickade, men jag såg hur de små fötterna stampade på maskarna och larverna som ringlade sig på gräsmattan. Stampade dem till kladdiga rester under sina gymnastikskor. Han såg lika hypnotiserat äcklad ut som jag kände mig, och jag såg samma iskalla tillfredsställelse i hans ögon av att se dem dö. ”Spring in till mamma och hämta henne Edvin. Hon måste se det här.”

Ida skrek nästan högt när hon såg hålet jag grävt, liksom de otaliga maskarna och larverna. Nedstampade i jord och i gräsmatta . Det fåtal som ännu krälade, kluvna och halvt krossade.

På flera ställen hade rotsystem från buskar och växter blottlagts, och de verkade bleka och sjukliga. Tömda på näring och döende, medan ogräset frodades och växte sig allt högre. Eftersom vi stod vid staketet som vette mot vägen, såg jag mig omkring i närliggande trädgårdar. Där arbetade våra grannar i sina trädgårdar som om ingenting vore fel. Som om det bara vore våran jord och våran mark som var infekterad av krälande skadedjur.

Jag visste att det inte var möjligt, det kunde det helt enkelt inte vara. I min sömnlösa febrighet och eftermiddagssolens gassande, anade jag att dom andra egentligen hade det likadant, bara att dom inte låtsades om det, istället skyfflades det undan och gömdes som hemlighet.

Som något man inte talar högt om.

 

 

 

 

 

 

#1 - - Pål Eggert:

Ha ha, härlig text. Särskilt där maskarna fyller hjärnbarken.

#2 - - S:



Det är ett novellutdrag, kul att du gillade.

#3 - - Ingo:

Riktigt bra! :)

Till top