999

Allmänt / Permalink / 10





Javisst tickar det mot tusende inlägget, och året allt mer lider mot sitt slut. Ett år som antagligen varit produktivt i viss mån, även om det sällan känts så. Förutom att alldeles för ofta spamma cyberspace med musikvideos och grötrim har jag under året gjort "comeback" i Eskapix med Parabellum, vilken blev min femte novell i skräckpublikationernas svar på sixstinska kapellet.
På ett mer personligt plan är jag närmare tio pannor lättare i hyddan sedan förra året, efter att ha dragit till skogs och irrat omkring så ofta jag hunnit. Sen tre veckor tillbaka är jag också koffein- och nikotinfri, men det är för tidigt att se vad det landar i. (värsta fall en bärsärkagång genom södra sverige)
I somras skrev jag också på ett utkast till något jag hoppas kunna knåda ihop till en bok i framtiden. Sedan höstens kneg och trötthet tog tag har dock skrivandet legat nere helt och hållet. Jag försöker inte stressa för mycket över situationen utan ta det när ork och lust finns. Avslutningsvis vill jag ge en skål till er som följt med en bit, eller tillochmed pallat hela vägen genom de här niohundranittionio inläggen och bjuda på ett kortare utdrag från det ännu titellösa (för att inte tala om obearbetade) projektet, ett smått surrealistiskt kapitel där en ung FN-soldat går vilse efter en blöt natt i Kairo.


Pojken är före honom nu, tar trappstegen upp till nästa prång smidigt och till synes utan ansträngning. Det går redan runt i Jans huvud av hur den vindlande vägen kröker och böjer sig, verkar nästan vara ett levande väsen som ringlar sig ned i själva jorden. Som en gruvgång eller en labyrint utan ände.

Väggarna reser sig allt högre på båda sidor och han ser framför sig någon som vandrar in i en drakes gap, som sagorna från förr. Kanske borde han vända, eller borde han knacka på någon av dörrarna tills de åtminstone tillkallar polis. Så tänker han på de egyptiska soldaterna vid tullen och släpper tanken lika fort igen.

Luften känns varmare här, men ändå unken. Som oset av marknadsplatser för årtionden sedan har satt sig i murbruket, eller grävt sig djupt ned i kullerstenen. Kanske är han på väg rätt in i händerna på kallblodiga mördare, vildögda gatubarn som skär halsen av honom för gympaskorna, eller skäggiga män på jakt efter dollarsedlar han inte har.

”Here mistah”. Pojken har stannat framför en valvformad öppning i väggen. Ett ensamt fladdrande sken får hans trinda siluett att dansa längs kullerstenarna. Ingen dörr och inget draperi, för porten.

Pojken vaggar fram och tillbaka, blundar och pekar mot valvet med ett brett och belåtet flin. Då först lägger Jan märke till hur klotformade och onaturligt stora pojkens ögon är. Hur gulaktigt simmiga och tomma de är, och hur skrovlig och full av porer huden i ansiktet är. Mer lik en reptil än en människa, öppnar pojken sitt enorma, tandlösa gap och fångar ett ensamt nattfly med tungan. Synen får Jan att rugga med bägge axlarna när han kliver över tröskeln.

En ensam oljelampa lyser upp kala väggar, och ett ensamt bord, där en gammal blind man sitter i lotusställning. Hans ögonglober är vita som äggskal, fast ändå möter han stint svenskens blick, och drar sig i det toviga skägget som spretar åt alla håll.

Den gamle bär ingen huvudbonad, Jan lägger äcklad märke till att mannens kala skalp fjällar i stora gulnande sjok, ner över ansiktet och över hans svarta tunika ligger ett fint täcke av döda hudrester. Mannen talar till Jan på bruten engelska, ber honom sätta sig ned. Mannens röst är mild, honungslikt viskande, och Jan åtlyder.

De där vita ögonen ser geléartade ut på nära håll, och lågan från oljelampan dansar i dem. Den gamle ler inte, han verkar inte förvånad över att pojken dragit dit Jan. Allt känns så märkligt, Jan får plötsligt en känsla av att han varit längre hos mannen än han tror. Att han bara tror att han nyss klev in genom dörren, fast han suttit där så länge, så länge. Han gäspar. Surrandet i bakhuvudet gör det svårt att tänka, och luften är så kvav och unken här inne.

Mannen talar och talar med sin honungslena viskningar, det mesta är gåtor för Jan. Den gamle berättar att hans namn är Azrath och att han upplevt många årstidsväxlingar. Han berättar att det finns blommor i öknen som bara går att finna en gång varje decennium, och att han har åtta sådana i sin ägo. Pressade och torkade, i säkert förvar. Azrath berättar att han känner till platsen Jan kommer ifrån, att årstidsväxlingarna inte är desamma där. Där hårdnar inte marken av värme och spricker till damm, utan där hårdnar marken av köld istället, för att solen försvinner. Jan svarar att det stämmer.

Den gamle mannen drar med händerna över sitt ansikte och ber för de oskyldigas själar. För de som ingenting gjort. Stora flagor av död hud lossnar från skalpen, faller som gulnade avklippta naglar till golvet. Jan mår illa när han ser dem. Det går runt i huvudet av det fladdrande skenet, gamlingens viskande röst och av att stirra in i ögon som saknar både iris och pupill.

Han försöker resa sig, men gamlingen slutar inte prata. Om vattnet och vad som kommer upp därifrån, och om skogarna och månens bleka vakande om natten… Tills han plötsligt tystnar och tittar stumt på Jan. Just när svensken tror det är över och börjar resa sig, plockar gamlingen fram en groda ur tomma intet, håller upp den mot ljuset, innan han stoppar den i munnen. Den gamle tuggar långsamt och med öppen mun.

Jan ser den kämpande lilla kroppen malas ned av hörntänderna med ett krasande, innan mannen ur tomma intet plockar ännu en. Trycker in den och tuggar den vällustigt, frustande, kacklande. Något som ser ut som sand virvlar runt i mannens mun, tillsammans med något gulaktigt i långa, sega trådar.

Utsvulten och med den envisa baksmällan pumpande i bakhuvudet, är det Jans tur att sträcka fram handen i tomma luften, vända den med handflatan uppåt, bara för att finna en groda sittande där. Han kan känna dess sträva skinn och lätta vikt och andetag mot sin hud, innan han pressar in den levande mellan sina läppar och tuggar den. Det krasar, inte bara av ben, utan känns som sandkorn mellan hans tänder. Kanske är den fångad i öknen? Det känns som att bita hål på en blåsa, eller en enorm finne när hans tänder väl pressar ihop den kämpande reptilkroppen och krämigt innanmäte fyller hans gom .

Nu blandas sandkornen med det saftiga mjukdelarna inuti. Saliv och blod rinner nedför hans haka och ut genom mungiporna. Jan tar ännu en ur tomma intet, liksom Azrath gör. Tillsammans äter de sig mätta under tystnad.

När måltiden är över sitter den gamle mannen stilla och drar kletiga rester ur sitt spretiga och grånande skägg. De honungslena viskningar hörs inte mer och Azrath liknar mest en förvirrad, gammal blind man i ett kalt rum. Jan reser sig ostadigt på ben som somnat av att sitta skräddare alldeles för lång tid.

På avstånd gal en tupp, och man kan ana i luften att gryningen bräcker horisonten utanför stadsmurarna. Snart kommer de första solstrålarna att svepa in över hustaken, och spränga mörkret och skingra nattens minnen. Den trinde pojken har åter uppslukats av skuggorna, och bakom ryggen har öppningen i väggen slutit sig som om den aldrig funnits. Jan går ensam iväg genom gränderna.








#1 - - Emma:

Oj. Mer sånt här! ^_^/ Räknar kallt med att få ett par surrealismnoveller i stadsmiljö från dig nu ;-)

#2 - - Pål Eggert:

Du låter ju som värsta renlevnadsmannen, trots att du försöker distrahera med en bild av dig själv hållandes en öl.

Men dina texter är lika sjuka - och sjukt välskrivna - som vanligt och det tackar vi för :)

#3 - - Ingo:

Tamigfan ett nöje att följa dig till 1000:e inlägget. Jävla bra text!



Ingo

#4 - - Eskapix:

Vackert, vackert...

#5 - - S:



E-J;

Hmm, jag hade just en sån novell att renskriva och lägga upp som "allhelgonanovell", men tack vare tidsbrist fick det bli en gammal iställlet.



Pål;

haha det är bara image, egentligen är det kamomillte i burken.



Ingo;

Ett nöje att haft dig med!



Eskapix;

Äsch då.



#6 - - Emma:

S:bleeep



Pål: Ser det inte lite ut som att han försöker sprida sitt renlevnadsbudskap med att slå in tomburkar i julklapp åt folk? ^^

#7 - - e:

*ska skriva ut din allhelgonanovell någon dag, det var för mycket text för skärmläsning just då

#8 - - ohlson:



Grötrim är fel... för mig är din dikting viktig... ha de...

#9 - - Pål Eggert:

Emma: Naturligtvis är det så. Att jag missade det...

#10 - - S:



E-J; förstår vad du menar, jag läser helst inte på skärm själv!



Ohlson;

Ha det själv!

Till top