stewe

The man who invented them things just some sad-ass down at the basement of McDonalds,
thinkin' up some shit to make money for the real players.

The Wire tar sin start i miljonprojekten i västra Baltimore, där de nya aktörerna Avon Barksdale och Stringer Bell styr gatulangningen och beordrar avrättningar. Det blir en het sommar i de förslummade kvarteren där sophögarna växer i gathörnen och heroinisterna drar trottoaren upp och ner i jakt på bästa dealen.

När ännu ett vittne kallblodigt mördas knyts ett nytt utredningsteam till härvan; en kommissarie på väg uppåt som trampat på fel tår, avdankade och obekväma snutar man helst vill få bort ur organisationen, och så vidare. Med hjälp av avlyssning tar de sig an Barksdale/Stringer från ett källarutrymme med ålderdomliga tekniska hjälpmedel och ständigt lika fulla/bakfulla kollegor till hjälp.

Det finns ett uttryck som går; Följ drogerna och du finner knarkare, springpojkar och langare. Följ pengarna och du kan hamna precis vad som helst. Ett misstag som gruppen snart gör, och råkar i ännu större onåd när drogpengarna syns läcka in i personvalskampanjer. I Amerika är ju som bekant kampanjarbetet beroende av privata donationer för att lyfta fram politiska kandidater, vilket man kan misstänka underlättar korruption. Det enda som man kan tänka sig är värre, är ett system där politikerna inte ens behöver redovisar var de får sina pengar ifrån.

"I got the shotgun, you got the brief case ... all in the game though"

Jag är ingen vän av kriminalserier, men jag är ingen större vän av reklambranschen eller brittiska kungar heller, ändå gillar jag Mad Men och Tudors. Och när det gäller The Wire är det tveklöst så, utan att ens sett alla säsongerna ännu, att det är nåt av det bästa jag sett. Alla kategorier.

Skitiga gatuskildringar och en poliskår på dekis har skildrats otaliga gånger, men aldrig känts så här nära eller så här fullständigt trollbindande. Här är inte actionsekvenser och plastmoral ledord, allt rör sig genom ett gråzonsfilter där personskildringarna liksom handlingen i centrum. Här är problemet inte enstaka ruttna kommissarier eller ryggradslösa ledare i hierarkin; här uppvisas det systemfel som äter de samhälliga instanserna inifrån, helt jävla osentimentalt.

Vi följer till största del gatulangarna som styr sin lilla verksamhet från en nedgången soffa där de delegerar springpojkarna. Via personsökare och telefonautomater håller de kontakten med de högre uppsatta i organisationen.
Det kunde lätt blivit vandrande klyschor bland alla Yo,zup niggah! eller Aiight, dat shit thight! men tack vare ovanligt karaktärsdrivet manus blir smågangsterna till verkliga personer, inte stereotyper. Överhuvudtaget har jag nog aldrig sett så många bra, svarta skådespelare i en och samma produktion.

Detsamma kan sägas om deras motpol; snutarna i The Wire är inte rättrådiga, de är lågavlönade köttskallar vars jobb är att minska, alternativt mörka brottsstatistiken och lyda order. Ändå blir många av dom sympatiska, till och med favoriter med tiden. De är till skillnad från annat inom krimfilmatiseringar, mänskliga. När snutarna beter sig Gunvald mot en fastkedjad och rädd knarkare, känns det inte rättfärdigat och heroiskt. Och de kvinnliga poliserna beter och uttrycker sig som poliser gör i verkligheten, och är inte bara duktiga flickor som rapar upp politiskt korrekta plattityder.

I första säsongen lär vi oss systemet, från langare till boss, från brutala piketlakejer till politiskt tillsatta bossar, och skymtar även de som håller i trådarna högre upp. Hur låsta alla är i sina positioner, av sina tjänster och gentjänster och förväntningar någon annan satt upp.

Musik av ingen annan än Steve Earle...

I säsong 2 är handlingen till största del förflyttad; från slummen till arbetarkvarten intill hamnen och de nedlagda varven, där irländska och polska ättlingar är i majoritet. Istället för olidlig hetta ligger kylan kompakt över kajerna, där snubbar i orangea västar blåser sina kupade händer varma. Istället för pumpande hiphopbeats ur bilarna hörs bredbent rock. Det syns affleckfrisyrer och skinnpajer istället för baggy clothes och renrakade hjässor. Istället för maja och koks finns en utbredd spritkultur där man super skallen av sig på hörnpuben och det spelas punk på pojkrummet när man dricker sin frukostöl.

Uppgivenheten och splittringen är inte lika genomgående som i slummen, även om det barkar dithän. I arbetarkvarteren finns ännu en sammanhållning; i resterna av facket, i solidaritet med de som inte längre får jobb, och ett avstånd till heroinets följdverkningar.

Samtidigt sker skumraskaffärer på lastkajen, containrar försvinner, registreras aldrig in eller smugglas ombord lastbilar utan passersedlar. När en container visar sig innehålla prostituerade från öststaterna, kvävda till döds, kopplas polisen in.

Det är dock inte huvudorsaken till att wire-teamet återupplivas, snarare är det en av snutbossarna som har otalt med fackbossen på kajen och helt sonika vill sätta dit honom. Om första säsongen visade kvarter som aldrig fått en chans att komma på fötter, är säsong två en studie över den amerikanska arbetarklassens sönderfall och hur aktivt det faktiskt förs krig mot fackföreningarna.

En vandring genom heroinkvarteren

Även om perspektivet kring Barksdale, Stringer och de andra i västra Baltimore aldrig förflyttades helt i säsong 2, flyttas fokus helt tillbaka i säsong 3. Striderna hårdnar med nya aktörer på marknaden, samtidigt som något så ovanligt som en hederlig man inom polisen kläcker en idé hur han kan rädda det som kan räddas kan i sina kvarter. Major Colvin ger langarna amnesti att sköta sin vandel i några utvalda, avfolkade kvarter, på villkor att de låter övriga gathörn vara. Frizonen blir snart kallad Hamsterdam i folkmun, inledningsvis för att en av de mindre geografiskt bevandrade langarna trodde att det var så man uttalade Amsterdam – där som bekant viss narkotika legaliserats.

Självklart ger insatsen resultat på upptill 14% lägre brottsstatistik i de förr så drabbade kvarteren. Hjälparbetare kan också börja ta sig an de minderåriga springpojkarna, eftersom de numera står sysslolösa då langarna inte längre behöver dem för att ta smällen vid polisingripanden, men hur ska det gå när väl Hamsterdamprojektet avslöjas? Hur ska det användas politiskt och mot vem?

För säsong 3 är det dags att på allvar börja röra sig i maktens korridorer, mestadels genom Tommy Carcetti, en ung kennedyliknande politiker med högt satta ambitioner. Men samtidigt får man också följa Cutty som släppts från en lång volta och försöker hitta sin plats tillbaka. Och samtidigt….

Ja, redan har det här dragit iväg aplångt fast jag bara skulle skriva nån rad. Och då har jag inte ens nämnt min favorit Bubs. Eller Omar. Eller Kima. Eller greppet att ha samma låt - fast i nyarrad version för varje säsong. Eller en hel massa annat som gör The Wire oumbärlig. Se den helt enkelt, hela boxen med alla fem säsongerna finns numera för en prisvärd slant.