Efterbörd
I innerfickan vibrerar telefonen men jag tar inte fram den. Jag kan gissa att det är ytterligare ett textmeddelande som inleds med antingen ett Varför.. eller kanske ett Hur Kunde du…
Om det vill sig riktigt illa är det ett Du är så jävla… eller Jag är så trött på…
Låt det vibrera slut på batterihelvetet. Orkar inte med det just nu. Jag har varit ned längs den här vägen förut, i dubbel bemärkelse.
Fabriken på vänster sida vägen är väldig, skymmer himlen, förmörkar solen. Täcker mitt synfält, så ful och smutsat öststatsgrå. En metervid reva har öppnat sig längs de nitade fogarna där ett stycke av den räfflade hårdplasten som täcker fabriksväggarna har spruckit och lossnat, Jag vet inte om det alltid varit så. Kanske är det alldeles färskt, uppslitet av gårnattens stormbyar.
Den sargade biten som ännu klamrar sig vid sina fästen fångas av vinden. Trots avståndet ser jag den rista och fladdra som i kramper. Ljudet av hur plasten smäller tillbaka mot väggen ekar dovt och olycksbådande.
Motvilligt stannar jag till och tittar fascinerat på, tills nästa dova dån får fart på fötterna. Jag kan se framför mig hur plastsjok, större än jag själv, tvingas från sina fogar och kommer farande emot mitt mjuka, oskyddade kött med tyngd och taggiga kanter.
Intill de väldiga fabriksväggarna ligger den mindre sidobyggnaden. Där löper kopparrör längs med takåsarna, in genom nötta tegelväggar och ut igen. Den rostiga cisternen på taket släpper ifrån sig vatten.
Som så många gånger förr funderar jag på om fabriken verkligen är i drift, om det verkligen jobbar människor därinne? Parkeringen står tom, och fabriken verkar övergiven och ödslig, likt en borg från en svunnen tid. Ändå syns ur svarta, långa skorstenar rök ibland, och emellanåt har jag fått för mig att det hörs brummande maskinljud där inifrån.
Jag vandrar över träbron. Jag hör inte ån forsa därunder trots att jag ser det mörka vattnet virvla mellan brädorna. Allt som hörs är vinden. Med fabrikskomplexets skyddande lä bakom mig och de öppna fälten framför mig, möter blåsten mig hårt från sidan och jag snubblar nästan till i steget. Regnjackans kapuschong fladdrar runt nacken, far prasslandes emot mitt öra och min kind. Jag drar den över hjässan och spänner åt med resårsnörena. Vindens vinande blev plötsligt lite mer avlägset.
Världen lite stummare.
Telefonen vibrerar igen. Ihållande den här gången. Har vi kommit dithän att vi kan kommunicera genom talat språk, inte bara genom text? Nästan som om vi vore vuxna och rationella människor.
Jag låter den vibrera sig färdig innan jag plockar fram telefonen. Vinden mojnar plötsligt, som om den tog ett nytt andetag för att orka blåsa vidare. Utan att titta på displayen slungar jag apparaten mot gångvägens asfalt. Den splittras i skärvor och delar. Ingen röst inuti. Bara plast, kretsar och batteri.
En del av skalet rör sig över asfalten med ett skrapande ljud när vinden tar ny fart. Jag ser på träden bortom fälten, det är omöjligt att avgöra om de verkligen vajar fram och tillbaka av blåsten eller om det är mina ögon som spelar mig ett spratt.
Jag har nästan hunnit halvvägs när marken plötsligt öppnar sig i en väldig krater. Gångvägen är itusliten, som om ett gigantiskt redwoodträd fallit tvärs över det, gjort sidornas sluttningar och dike lika platt som fälten omkring. Men det är tomt på bottnen, bara jord och spridda stycken av asfalt. Inget träd eller glödande meteorit.
Inte kan väl vägen bara ha rasat ihop, kapsejsat in i sig själv? Då borde det finnas mer jord, mer asfalt, hålet borde inte vara så djupt och symmetriskt format. Det här är mer som att någon tagit en jättelik tugga och sedan gått vidare.
Med skälvande fingrar lossar jag kapuschongsnörena och låter huvan fladdra och fara bäst den vill i blåsten. Jag tittar mot gården som ligger längre fram. Den ser övergiven ut. Visst har jag väl sett människor där vid något tillfälle? Någon måste ju ha sett det här? Hört det om inte annat? Någon måste ju ha larmat.
Jag går så nära jag vågar, sista biten är en spindelväv av sprickor och rullande småsten.
Jag försöker se ned i hålet, men blir yr av att luta mig framåt när vinden rycker i mig. Ett bastant rör i grå betong på motsatt sida ser avskuret ut, inte sönderkrossat. En grumlig rännil droppar från dess nederkant, likt saliv i tjocka kaskader. Varför löper det rör under vägen, det kan väl inte vara så bra?
Plötsligt får jag för mig att marken under mig är ett gungfly, att den rör sig. Att den hårda asfalten plötsligt ska rämna och jag ska dras ned i en virvel av fallande jord och asfaltskärvor. Jag backar och tar mig nedför slätten istället, till botten av diket. Det är djupare än det ser ut från vägen, och under grästuvorna finns vatten. Jag sjunker ned med fötterna till anklarna innan jag ökar på stegen, klafsar fram.
På ostadiga ben går jag in i kratern. Klumpiga stycken av asfalt får mig att snubbla. Påminner mig om skärvorna jag lämnade bakom mig längs vägen. Jag blir stående i förödelsens epicentrum. Resterna av den söndriga vägen tornar upp på bägge sidor. Vinden vispar tecken i lös jord, virvlar upp damm.
Blicken dras mot det avkapade betongrörets öppning. Det droppar inte längre, bara gapar mörk och vidöppen, likt en mun mitt i ett rop.
Inget rör löper vidare på motsatta sidan. Jag klättrar upp och känner efter, där finns bara brun jord och därunder enstaka asfaltstycken begravda i fallet. Istället går jag närmare betongröret, men ändå inte ända fram.
Narrar vinden mig, eller hörs det verkligen någonting där inifrån? Som ett läte, dovt och lockande. Jag blir stående still, lyssnandes med huvudet lätt på sned, tills blåsten och de genomblöta skorna får mig att huttra.
Jag går en liten bit närmre betongrörets mynning. Tar av mig handskarna.
Kanske är det ett djur där inuti som sökt skydd för vinden? Kanske något med skarpa tänder och vassa klor? Det skrämmer mig märkligt nog inte.
Jag är på en armlängds avstånd, lusten att sticka in handen i den mörka öppningen är märkligt överväldigande. Jag märker knappt själv att jag gör det. Först känner jag försiktigt längs kanterna med fingrarna, innan jag vågar mig längre in. Den sträva betongen, slipprig av väta.
Är det en andedräkts värme mot min handrygg? Snabbt drar jag tillbaka handen, bara för att snart närma mig igen. Min puls slår hastigare och det är inte av fruktan.
Nu är jag säker, jag kan nästan höra andetagen. Jag närmar mig på allvar, sträcker min arm allt längre in och följer halvvägs med in med ansiktet. Doften inuti är frän, likt en illerbur, men inte alls oangenäm.
Jag känner någonting nu, sammanslingrat till en boll i rörets mitt. Skrovliga fjäll rör sig under min handflata, möter min rörelse med sin egen. Stryker sig mot min bara hud. Den regelbundna, nästan sövande andningsrytmen skänker mig en känsla av värme och trygghet.
Vad händer egentligen? Jag drar tillbaka min hand, backar från rörmynningen och faller nästan omkull. Vinden har mojnat, den sliter inte längre i mina kläder. En sista strimma av solen blänker eldröd mellan skogstopparna bortom fälten. Snart är skymningen här, jag har fortfarande långt kvar att gå.
Men ändå… Bara en stund. Jag klär av mig, skälver av köld redan halvvägs, skinnet knottrar sig och mina bara fötter gör ont mot den iskalla marken. Med armarna utsträckta framför mig ålar jag mig in genom röröppningen. Vattnet som fortfarande fuktar bottnen får mig att kippa till, som iskristaller mot huden. Den heta andedräkten får mig att glömma. Den kluvna tungan smeker över mitt ansikte.
Den slingrar sig varsamt om min midja, sluter mig nära intill sig och värmer min frusna kropp.