Försent

Allmänt / Permalink / 1







Soffan är minst en decimeter för liten. Täcket har en tendens att glida från armstödet och ned mot golvet, lämnandes dina fötter nakna för kvällskylan.
Mot näthinnan åmar sig pornografirobotarna, de artificiella köttvarelserna. Själlöst mekaniska rörelser fyllda av läten ur förprogrammerade fantasier, poser och ögonkast iscensatta och duplicerade utan inlevelses.
Tristessen stannar kvar som ett illamående. Allt som borde bulta ligger skrumpet och skrynklat, blodlöst förutan puls. Till sist stänger du av. Ligger och stirrar upp i taket, fortfarande en decimeter för lång.


Jag vill bara känna köttets lustar, Jag vill inte äga och rå om dig.
En verklighet tolkad och bekräftad genom texterna, du förstod tidigt. Ingen i närheten höll ihop, de flesta var splittrade inom några år. Man kunde se det hända redan på avstånd, som en plötslig kyla ur deras munnar. Som blek andedräkt om vintern.
Du förstod att det är så det är för alla. Man möts, blir förälskade, vill vara nära, vill vara allt det där för någon annan. Sen dör man tillsammans bit för bit, tills inget av det där finns kvar. Man nöter ut och går vidare. Repeterar mönstret.
Det var något för de andra. De som underordnade sig, anpassade sig och köpte hela jävla mytpaketet. Du var någonting annat. Du skulle bli någonting annat.
Allt som var verkligt och bestående var det obundna, köttsliga, passionerade. Vara nära. Kanske för en period, tills känslorna så försvann. Vänner var enda relationen värd att tro på, släkt och familj de enda som alltid fanns där. Det skulle gå att välja bort sveken, falskheten och ekorrhjulets förbannelse.


Du tänker på barnen. Kan inte se dig själv som helgpappan med gottepåsar i jackfickorna och nytankat USB i plånboken. Kan inte se dig själv i en enrummare med all tid du nånsin önskat dig, men som du inte längre vet vad du ska fylla med. Kan inte se dig själv om kvällarna utan hans huvud mot din axel medan du läser ett kapitel, hans oroliga ben mot din höft. Kan inte tänka på yrvakna mornar utan att föreställa dig henne komma stapplande, lockarna åt alla håll och ropandes papp-pappa. Vill inte vara skitstöveln som splittrade allting. Vill inte vara den som övergav, som inte fanns där längre.


Du reflekterade aldrig då. Det bara blev så, ett gigantiskt steg i taget. Från de blixtrande hjärtslagen på ultraljudet till ringar, amorteringar och simskola. Alltid är det något, ibland vill du bara låsa in dig och gömma dig för världen. Dränka dig i flyktsoda, försvinna in i sidorna någon annan skrivit.
Det var inte så att du blev indragen i någonting mot din vilja. Skyll aldrig ifrån dig. Du är intelligent nog att veta vad fan du sysslar med. Det är ditt eget fel som alltid romantiserar; våld, fruktan, sprit och fattigdom… Du beskriver det som någonting det egentligen inte är. Förskönar, förstärker och förvränger. Kanske är det därför du minns de där sakerna som du gör, som en b-film från Hollywood, ögonblicksbilder frysta tiden. Som när ni överraskades av skyfallet på väg till puben i Oslo. Hur vacker hon var genomblöt och hur du verkligen menade de där orden du sade. Eller hur du sprang hem under lunchrasten för att få vara med henne, varje minut var liksom livsviktig. Det var som om du glömt allt det där du alltid vetat, alltid tagit för sant. Din tur att köpa mytpaketet, med ränta och allt.


Från ensamhet till tvåsamhet. Folk säger du är någon annan idag. De ser glada ut, och du förstår dem. Inte ens du själv gillade vad du blev de där sista åren, snarare tvärtom. Skönt att slippa honom.
Ändå saknar du ensamheten ibland. Den gjorde dig till den du är. Den gav dig självinsikt, självkännedom, självförtroende. Inte direkt, men med åren.
Du hade inget annat val än att lära dig allting den besvärliga vägen. Om det nånsin gick lätt, såg du minsann till att krångla till det för dig själv. Men samtidigt behövde du slipas mot andra, du behövde kompromissa med någon annans vilja. Älska villkorslöst. För att på allvar bli en hel människa.
Det fanns en omedelbarhet i fadersrollen som avlivade de mest egocentriska dragen, som ströp det navelskådande ältandet och fick dig att börja leva här och nu. Tog väck det mesta av framtidsgrubblet. Tillbakablickandet hanns helt enkelt inte med. Det är allt svårare att försvinna in i sig själv, gå bort sig i ångestlabyrinter när något konkret behöver dig, ett liv du måste vara där för.


Your whole life is wasted doing someone else’s work. They get rich, you get tired, that’s the way. Go to school, get a job, you retire then you die. Run away Johnny, run away. Det är fortfarande svårt ibland. När du får tid över att tänka. När det stramar kring halsen av plikt och ansvar. När arbetsveckan väntar, när du ser alla måsten som en mur du måste ta dig över. Skivan är på i bakgrunden, ändå omöjligt att ignorera texten. Du vet att du är en av dom där du aldrig skulle bli, du löper i hjulet och du kommer ingenstans.
Kanske är det försent att fly.








#1 - - rippe:

Om proletära skildringar i litteratur och film.

Jag har en känsla av att man alltför ofta benämner folk som proletära författare eller skildrare på ren rutin, för allt som oftast handlar skildringarna om att byta klass. Alltså inte så mycket om att befinna sig på botten eller tillhöra ett visst skikt i samhället en gemenskap eller något man hatar att man finner sig i.

Alltså blir skildringarna mest en individualistisk lösning på problemet, man lämnar det för något som man uppfattar som bättre. Denna tematik blir tydlig i ”svinalängorna” (filmen) där Pernilla August inte klarar av problematiken och temat i romanen. Eftersom hon aldrig upplevt utsattheten själv så måste hon lägga till en dimension och berättelsen kommer från medelklassen och inte från barndomens uppväxt i invandrad arbetarklass, alltså från den lägsta positionen i 70-talets Sverige, till råga på allt är föräldrarna även alkoholister.

Så är fallet också i den brittiska filmen ”Billy Elliot” (som jag trots allt tycker lyckas med att skildra ett hårt klassamhälle och där det finns kraft hos de arbetande, som inte enbart reduceras till offer) men den unge mannen i filmen är trots detta tvungen att fullständigt bryta med sin bakgrund för att nå den position där det finns sofistikerade människor som klarar av att uppskatta hans specifika talang, vilket naturligtvis ingen i de lägre folklagren klarar av…

Exemplen av klasskildringar kan göras mycket längre men jag upplever allt som oftast att det inte handlar om klasskildring utan skildringar av mer eller mindre lyckade klassbyten, där man byter en klassposition mot en annan, oftast högre. Naturligtvis är denna utsaga en en generalisering och jag vet att det finns bra exempel på klasskildringar också.



Dock menar jag att CJ Håkanssons Roman (novellsamling) ”Fjärilen från Tibet” och Stewe Sundins blogg och författarskap lyckas betydligt bättre än många andra (läs Pernilla August) med att skildra det svenska klassamhället. Dessutom får man mer än bara klassamhället skildrat, man får en inblick i de fasor som härjar i det förödda industri och folkhemssverige. På samma sätt menar jag att Stephen King oftare skrivit om arbetare och fattiga på ett ärligare sätt än många av de som recenseras på de finare kultursidorna, hos honom får man dessutom de innerligaste kvinno- och barndomsskildringar som finns att hitta i litteraturen ( även Robert R McCammons ”Mitt liv som pojke” är värd att nämna i klass- och barndomsskildringarna).

Med de senaste inläggen sällar på sin blogg så sällar sig även Sundin till den realistiska skildringen av utanförskap och klasstillhörighet på ett sätt som får det att vattnas av glädjetårar i ögonen på en gammal marxist. Jag blir varm (eller snarare kall) i hjärtat när jag ser dina och CJ:s skildringar av det nygamla klassamhället. Sen är jag inte övertygad om vi skulle nå samma slutsatser om hur man skulle kunna förändra skiten. Men stoltheten i att komma från de ickepriviligerade folkliga klasserna verkar vi dela, och genom detta inlägg utnämner jag er till de största samhällsskildrarna just nu. Och hoppas att din novellsamlig och CJ:s roman snart landar i boklådor över hela landet.

Till top