Ogripbart
Ett kompakt mörker. En säkring smält och förvriden. En stickande stank av bränd plast och filterbrunna fimpar. Som svart is i dina ögon. Som kvällar när underkylt regn gör kullerstenarna glashala.
Du vet. Om du går ut finns där något vasst i någons hand. Några står redo i gränden.
Svarta handskar. Tunga kängor.
Dags att dö litegrann i natt. Ekot av metall mot metall när burken öppnas är som ljudet av en revolver som osäkras.
Att vakna vid liv. Att snyta ut brosket i handflatan i klumpar av blod. Att trycka tänderna på plats i tandköttet. Att vakna på cellgolvet, skakandes utan kläder. Eller i en möglig fåtölj i ett källarförråd.
Att vakna med det vaga minnet av dina händer kring någon annans hals. Knivbladet pressat hårt mot hans kind.
Så nära men ändå för långt bort, ogripbart. Som små korn kvar på spegeln.
Som en rastlös mardröm av skakningar och svettningar.
Som en ask knycklad och tom i innerfickan kvar.