Snikt!
Tro det eller ej, men att läsa marvelserier under 80-talet kändes ganska underground - utan att jag ens visste vad ordet betydde. Blaskorna levde inte bara under ständigt nedläggningshot och sura miner från frikyrkliga kiosk-och butiskinnehavare, utan jag visste typ ingen mer än jag själv som läste dem.
I den småländska byhåla jag bodde i var det våldsammaste som konsumerades stålmannen och fantomen. Till och med de seriefrälsta morbröderna höll sig till Gigant, Agent X9 och Jonah Hex, medan det hos andra släktingar stod ännu värre till med enbart lilla fridolf, kalle anka och dylikt.
Jag fick tidigt möjlighet av min liberalt sinnade mamma att inhandla såväl Dracula, kalla kårar som spindelmannen och daredevil. Inköpen var dock högst växlande beroende på ekonomiska faktorer. Ibland blev det tre-fyra tidningar på en månad, ibland bara en, ibland ingen.
Därför introducerades jag inte med X-men på allvar förrän i Marvels Universum nr 4/87, och jag föll såklart för de plågade mutanterna som en fura. Marvels huvudpersoner hade som regel det ganska tufft på olika sätt, karaktärerna var inte bara trikåklädda superhjältar som spöade superskurkar utan ofta grubblande och mångfacetterade karaktärer. Detta gällde dubbelt upp för X-men som var hatade av den värld de vigt sitt liv åt att rädda, misstänkliggjorda och jagade av regeringen, med klara paralleller till trettiotalets judeförföljelser.
Favoriten blev Wolverine, den kloförsedde lille kanadicken som bolmade cigarrer och klämde öl när han inte köttade fiender. En oborstad och skön kontrast till alla väluppfostrade medelklassmutanter.
Wolverine, eller James Howlett aka Logan som han egentligen heter, var en klart fascinerande gestalt med dunkelt förflutet, en man som kämpade med att inte hemfalla åt sina djuriska mördarinstinkter utan istället finna sitt inre zenbuddistiska lugn och leva lyckligt med sin Mariko i Japan. (nåt som såklart sket sig)
Med tiden svalnade dock intresset för både mutanterna och Wolverine, serieskaparen Chris Claremont som tidigt i sitt arbete med X-men åstadkom höjdarserier gick snart på repetition och alla turer och nya medlemmar tröttade ut även en hängiven läsare. Det sista året som prenumerant samlades tidningarna oöppnade på hög. Sen fick jag ju andra intressen också som svalde alla mina pengar, men det är en annan story.
Det stora problemet var att i det långa loppet, oavsett hur intressant karaktär Wolverine är, så förlorar även den sin charm efter år som massproducerad smörja.
I och med att filmtekniken tagit gigantiska steg framåt, har adaptioner från serier till film blivit storbolagens nya guldkalv under senare år. Med minst sagt skiftande resultat, från mästerverk som Hellboy 2: The Golden Army till megausla kalkoner som Daredevil.
Trilogin om X-men hamnar nånstans mitt emellan, sevärda men ingenting man går upp i limningen av. Därför har jag inte heller haft nån stress att se X-men origins: Wolverine. Men när jag snubblade över X-men Quadrilogy för en billig slant, fick jag äntligen tillfälle.
...och blev glatt överraskad. Filmen baserar sig löst på gamla Barry Windsor smith- triumfen Weapon X samt Origin, (ett mycket bra album om Wolverines/James uppväxt som kom i början av 2000-nånting)
Filmen tar sin början i slutet av artonhundratalet, där Wolvie råkar döda sin far och rymmer med sin bror Victor som även han är en vilddjursliknande mutant med övernaturlig självläkeförmåga.
Det är effektivt berättat; efter inledande fadersmordet får man under förtexterna följa Victor och James genom amerikanska inbördeskriget, första världskrigets skyttegravar, landstigningen vid normandie under ww2, vidare till Vietnam där Victor alltmer kukar ur och börjar döda oskyldiga civila - nåt som inte accepteras av lillebror James.
Som legosoldat i en privatarmé för smutsigt privatekonomiska intressen (the american way eh?) beter sig Victor allt värre, och desillusionerad lämnar James -numera kallad Logan- soldatlivet för att slå sig till ro som skogshuggare tillsammans med en indiansk småskolelärarinna i Kanada. (det skiter sig såklart)
Mer action än hjärna, men ändå fartfyllt och underhållande utan att tappa fokus och känsla. Även humor glimtar till med jämna mellanrum. Jackman är bra i huvudrollen, Liev Schrieber som brorsan Victor ännu bättre och överlag funkar filmen bättre än de flesta i sin genre.
Jag blev sugen på att rota fram några gamla favoriter ur serietidningshyllorna åtminstone.
Verkar som det var kul filmer ändå. Jag har inte sett någon av dem. Jag läste också marvel (bland annat) när jag var ung. Läste dem rätt sent, på grund av min inte fullt så liberala familj, men köpte på mig baknummer i drivor (i Malmö fanns en affär, Skivesset, där man kunde köpa gamla serietidningar billigt och jag var stamkund)