Antagen
Eftermiddagarna hemma förflöt oftast otroligt långsamt, mer en väntan på att det skulle bli dags att sova än något annat. Jag åt när jag var hungrig, och jag tvättade mig när jag kände mig smutsig. Om vi inte skulle ut och handla, eller om jag inte hade någon lust att leka utomhus, brukade jag sitta på mitt rum, vid min rödmålade bänk vid fönstret och teckna.
Jag försökte teckna vackra, fantastiska varelser och landskap, men bilderna jag såg när jag slöt ögonen blev aldrig desamma på pappret. Jag brukade skissa med blyerts så försiktigt jag bara kunde, skapa nyanser av grått som grund till teckningen. Jag hade hört att det var så de riktigt duktiga tecknarna arbetade. Men trots att jag försökte dra varje blyertsstreck så varsamt det bara gick, såg det alltid klumpigt, grovt och barnsligt ut.
Vissa dagar hade jag ingen lust att rita, utan lade jag mig på sängen och tittade upp i taket. Ofta sökte sig mina fingrar till utväxten, att röra vid den gjorde mig lugn och fridfull till mods. Jag minns inte längre vad jag brukade tänka på. Kanske funderade jag på varför saker var som de var, eller varför jag inte kände mig som de andra.
Mamma åt väldigt sällan den hösten. När jag ser tillbaka, är bilden av henne under fläkten med cigaretten det enda som kommer till mig. De spända rynkorna kring hennes mun och hennes iskalla tystnad.
De där ögonen som hos ett snärjt och döende djur.
Utdraget kommer från novellen Spår i Snö
som blivit antagen till Eskapix volym 7.
Beräknas finnas tillgänglig i sensommar/höst.
som blivit antagen till Eskapix volym 7.
Beräknas finnas tillgänglig i sensommar/höst.
Jag längtar redan efter att läsa fortsättningen.