Rysk Sommar
Och jag föraktar alla böcker, föraktar all världslig egendom och visdom. Allt är intigt, förgängligt, skenbart och bedrägligt som en hägring.
Hur stolta, kloka och förträffliga ni än är, men döden utplånar er, lika väl som råttorna under golvet från denna jordens yta, och era efterkommande, er historia, era odödliga genier skall en gång förfrysa eller brinna upp tillsammans med jordklotet.
Ni är galna och ni vandrar inte den väg ni skall. Lögn tar ni för sanning och det fula för skönhet.
Jag skulle inte vilja förstå er.
Ja, egentligen var jag på jakt efter en novellsamling av Roald Dahl men det fanns såklart inte, så istället lånade jag Piraten och Tjechov. Den sistnämnde för att jag nånstans snappat upp han kallats Fader Till Den Moderna Novellen och för att jag lite flummigt tänkte bejaka mitt ryska påbrå. Och tänk, trots att gamle Anton dog för mer än hundra år sen gav samlingen Damen Och Hunden mig fan så mycket mer nöje än exempelvis Båten häromsistens.
Allt har givetvis inte åldrats med värdighet, men det som håller är dunder. Stygg humor och svartsyn på samhället och människorna håller tydligen i alla tider.
Ta novellen Den Gamla Pilen till exempel, en historia på knappt fem sidor, som börjar med beskrivningen av en å där en förfallen kvarn står lutad mot ett pilträd. Kvarnen påminner om en krokig gammal gumma och pilen är så stor att inte två personer når omkring den. Intill pilen sitter alltsomoftast gamle gubben Arhip lutad, metar från det att solen går upp tills den går ned.
En dag ser han postvagnen komma förbi fördämningen en bit uppåt ån. Gubben blir vittne till hur vagnens kusk brutalt slår ihjäl postmannen som sitter bredvid och tar sig en lur. Kusken stjäl sedan postväskan och gömmer den i en hålighet i pilträdet, utan att märka Arhip som rädd sitter invid trädets fot. Sedan ger kusken sig själv ett slag i skallen innan han kör vidare, högt skrikande hjälp, de mördar oss!
Arhip bestämmer sig efter en del funderingar, och nattlig gråt från "kvarngumman" att gå till domstolen med postväskan. Där tar några tjänstemän med sig väskan in i ett rum, innan de återvänder till Arhip och säger att han är på fel ställe, väskan måste lämnas in till polisen. Arhip går till polisen, där de undrar vad fan han kommer dit för med sina historier och en länsad postväska. Arhip går uppgiven tillbaka till pilen och sitt mete.
Snart kommer den mordiske kusken och kör förgäves handen i pilen. Arhip berättar att han lämnat in väskan och kusken bryter ihop.
Han stannar hos Arhip, sover och tiger om dagarna, men om nätterna vankar han omkring uppe vid fördämningen, pratandes med den döde postmannens skugga. Till sist, efter att förgäves försökt ange sig själv till de bångstyriga myndigheterna dränker kusken sig i ån. Berättelsen avlsutas med:
"Och uppe vid fördämningen ser gubben och gumman två skuggor numera...
Är det med dem de viskar och tasslar?"
En rolig berättelse, det är något kafkalikt över myndighetsbesöken, samtidigt som det hela känns sagolikt i och med de viskande skuggorna och bilden av den krokiga kvarnen som en gumma, gamle Arhips enda människoliknande sällskap när han sitter där med sitt mete. Realism med smått mytologiska inslag? I vilket fall som helst blir det mer Anton i sommar för min del.
Det är många år sedan jag läste Tjechov, men jag minns att jag tyckte hans noveller många gånger var helt fantastiska. Roligt att du har samma upplevelse.