Vodoobarnet
Jimi Henrix korta karriär är tveklöst en av stommarna i det tempel som kallas rock n roll. Och Vodoo Child häromkvällen var ett typexempel på hur en bra musikdokumentär ska se ut.
Till skillnad från annat jag sett om Hendrix, kretsade inte det här kring hur mycket knark han tog eller hur många groupies han hade. Inte heller var det en kavalkad av mer eller mindre adekvata artister som ska kläcka fyndigheter om sin vän alternativt hjälte. Istället var det en lågmält berättad livshistoria, dels genom musiken och dels genom en berättarröst som återgav Hendrix egna ord ur brev och intervjuer.
Sen var det extra roligt att höra att texten till Purple Haze som oftast förknippas med psykadeliska hippietrippar egentligen baserades på en science fiction novell. Och hur Jimi själv tyckte folk var lite konstiga som uppfattade hans scenutspel som vulgärt... När det där sättet att jucka med gitarren och fladdra med tungan mot på publiken på ett sätt som leder tankarna oralt könsumgänge antagligen uppfattas lika vulgärt idag.
Rekommenderas varmt.
Japp Jimmy var en av grundpelarna. Han gjorde dessutom en del jävligt bra musik. 8) Det var en artickel om honom i sweden rock för några månader sedan som var bra. Det var bra, för man slapp sensationsjournalistiken - vem knullade var och så vidare, som det som du lyfter fram som en styrka här. 8)
Jag missade den här dock. Får åtgärda det. :D Tack för tipset.