Den sista tillflykten

Böcker / Permalink / 4



Om du har tröttnat på att kämpa kan du lika gärna desertera - jag kommer inte att döma dig. Men försök inte skrämma mig. Och våga inte dra mig med till slakthuset. Varför predikar du så där? Skulle det kännas mindre skamligt om du inte vore ensam, om du fick alla med dig? Eller har fienden lovat dig en nappflaska med välling för varje kamrat du tar med dig i fångenskapen?
Så min kamp skulle vara hopplös? Vi står vid avgrundens rand, säger du? Jag skiter i din avgrund. Om du verkligen tror att din plats är på botten, ta då ett djupt andetag - och framåt marsch. Men här skiljs våra vägar. Om förnuftsmänniskan, den bildade och civiliserade Homo sapiens, väljer att kapitulera, då avstår jag hellre från den hederstiteln och blir ett djur. Och som ett djur kommer jag att klamra mig fast vid livet och fara i strupen på vem som helst för att överleva. Och jag ska överleva. Uppfattat?
Jag ska överleva!




Som Ingemar Roos konstaterade mellan några öl i Linköping, är problemet att huvuddelen av all fantasy och scifi stannar vid världsbyggande och magiskt alternativt tekniskt idégods, alldeles för lite handlar om människorna som ska bo i världen. Någonstans längs vägen, vid en perrong kanske, tipsade han om den här boken också. Tackar för det.
Efter nukleär undergång lever spillror av den ryska befolkningen i tunnelbanan och försöker hanka sig fram. Bland mutanter, råttinvasioner, zombies och annat, har linjerna och stationerna delats upp i ofta fientliga territorier; röda linjen är (surprise) gammelsovjetiska kommunister, medan Fascister har annekterat några stationer och gastar Tunnelbanan åt Ryssarna, Hansan är de förenade handelslinjerna.
Kommen knappt en fjärdedel in i boken kan jag konstatera att det här är en höjdare, jag gillar hur tunnelbanenätet har helt egna legender och sägner, om spöktåg och hallucinatoriska vita svampar. Hur man omedelbart kastas in i handlingen utan alldeles för mycket dröjande vid förklarande utan att det fokuseras på den klaustrofobiska soldatvardagen i tunnlarnas mörker. Det är iskallt, stenhårt och alldeles rätt en halvmulen sommardag. Sen har kapiteln så bra titlar, till exempel För en handfull patroner, Maskens Barn och min egen favorit Födda till att krypa.






#1 - - Pål Eggert:

Låter som Abercrombie i framtiden. Eller Sven Hassel i framtiden. Låter rätt.

#2 - - Sundin:



Pål;

ja jag tänkte just också på hassel och abercrombie=)

Plus den gamla kioskdeckarserien De Överlevande, men det vete fan hur mycket gemensamt det egentligen finns.

#3 - - Ingo:

Aha. Får ta och läsa om den där snart.

I djurvagnen föddes mången udda samtalsämnen. :)

#4 - - Sundin:





Ingo;

Nej, läs uppföljaren 2034 istället. Den släpps på svenska i dagarna!

Till top