"I ain't going anywhere"
Häromdagen på biblioteket såg jag en stor, brun bok med den Hank3-liknande titeln Hillbilly, Heroine, Honey. Det visade sig vara en fotobok med bilder tagna från avlägsna avkrokar av amerikas landsbygd. Förfallna pickuper, förfallna kåkar, folk med hårdrockströjor, unga män utan tröjor i slitna jeans och fula kepsar hållandes bärs i händerna. Folk med rejäla luckor i tandraderna, märkta av ett hårt liv och mer än en kåkvända, trailerpark-beauties i avklippta jeansshorts och rostatueringar.
White Trash, Hillbillies, Rednecks, brukar dom kallas, och allt värre brukar de skildras. Antingen som rena driftkucku-objekt som i My Name is Earl eller som hotfulla, vidriga mardrömsvarelser i en uppsjö skräckfilmer. Inavlade äckel som inte vill annat än leka Skrik som en Gris med tjocka turister i skogsgläntor. Det har säkert sina förklaringar, då andra stereotyper baserade på etnicitet, kön eller sexualitet blivit alltmer tabu att använda i skräck/thriller-sammanhang är det ingen direkt som ringer RRIS (rednecks rätt i samhället) om de framställs som omänskliga.
Det är också en grupp som trots att de inte direkt lever i samklang med naturen, inte riktigt är en del av det som man förknippar med civilisation. Det finns en kultur av att leva efter egna lagar, misstro regeringen och vad man uppfattar som påbud från överheten. Det gäller allt från att bränna moonshine till att odla majja eller fixa sig ett meth-labb. En märklig smältdegel där en tradition av kristendom på gränsen till fanatism är utbredd samtidigt som band som GG Allin, Slayer och liknande former av extrem, satansflörtande populärmusik avgudas. Hårt strävande småbrukare och förekomst av Aryan Brotherhood-medlemmar och Mc-knuttar klumpas ihop under ungefär samma stämpel av lågutbildad fattigdom.
Därför är det intressant att se de här ofta förvanskade folket skildras såpass seriöst som i Winters Bone. En film som utspelar sig i det kalla och karga Ozark-området i Missouri. Där lever 17-åriga Ree Dolly, hennes mamma har tappat förståndet och hennes pappa sitter i finkan för att ha tillverkat och langat pulver, så Ree tar hand om både mamman och sina två småsyskon. Medan andra ungdomar går i skolan hugger Ree ved för att hålla värmen uppe i familjens slitna hus eller så lagar hon mat på kött hon fått från grannarna. Ibland skjuter hon sig en ekorre och steker till (något som också förekommer i norra Sverige som jag chockad erfor när jag bodde där 88). Det roligaste som finns att göra för småsyskonen är att hoppa på en smutsig studsmatta eller åka skateboard i gruset och leran utanför deras hus.
En dag stannar en polisbil utanför huset. Sheriffen berättar för Ree att hennes pappa blivit tillfälligt släppt mot borgen, men att han betalade borgensumman med familjens mark och huset som säkerhet. Om inte farsgubben dyker upp snarast kommer ägorna säljas och hemlöshet återstår.
Ree lbörjar intensivt leta efter far sin bland traktens knarkare och mer eller mindre kriminella familjer med egna lagar och oskrivna regler. Samtidigt försöker hon ta hand om familjen. Det är som att beträda ett minfält i en värld där alla är kusiner med varandra och den som säger fel saker riskerar att bli skjuten.
En mästerlig film där Jennifer Lawrence i huvudrollen är helt makalöst bra, liksom hennes onkel Teardrop spelad av John Hawkes. Men alla skådespelarna är bra. Kul också att se Sheryl Lee (laura palmer) skymta förbi.
Ett måste.
Vad kul att du gillade filmen. Jag var också fascinerad av hur väl den hanterade ämnet, varken glorifierade eller förnedrade.
Fotoboken hade jag gärna läst. Ska kolla om de har den här i Göteborg.
Jag har också tänkt lite på det där, hur det är okej att kalla folk för white trash på ett helt annat sätt än typ svartingar eller vad man nu kan jämföra med.