Illusionernas Bok
Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier, sonetter och oden. Det finns inte ett enda bland dem som jag inte har skött om med mina egna händer, som jag inte har befriat från masken som angripit dess rötter eller larven som satt sig på dess blad. Jag känner dem alla till namnet, som vore de mina barn. De utgör min familj. Någon annan har jag inte, och jag hoppas få vara hos dem när jag dör.
Paul Austers Illusionernas Bok får mig att tänka på Murakami, dels på grund av alla små berättelser gömda inuti berättelsen, en novellsamling förklädd till en roman. Dels på detaljerna, som genom små, ibland nästan omärkliga upprepningar gör att det upplevs vardagligt när huvudpersonen får uppenbarelser i brunnar eller gör att allmänt overkliga berättelseinslag känns högst verkliga. Hos båda används vardagsbestyren som litterära köttkrokar att hänga upp berättelseskelettet ibland bångstyriga rangel på. När huvudpersonerna kokar pasta, vad de läser, hur de småspringer i trappor eller bara häller upp sig ett glas vatten är viktigt på ett vis det inte är hos andra. Vemodigheten, den där bitterljuva prosan som med jämna mellanrum kniper till runt hjärteroten eller rentav struphuvudet, för också tankarna österut.
Men nog snackat om murukamilikheten, utan till storyn;
David Zimmer har förlorat sin familj i en flygolycka och sitter fast i en förlamande ensamhet och chock. Han vältrar sig i skuld och sprit och lyckas inte ta sig ur detta tillstånd förrän han råkar får se ett dokumentärprogram om gamla stumfilmer. En gammal stumfilmsaktör vid namn Hector Mann får honom plötsligt och oväntat att skratta.
Detta leder till att Zimmer börjar skriva en biografi över Hector, och söker sig genom amerika och europa för de filmer som finns bevarade kvar. Hector försvann under mystiska omständigheter alldeles vid övergången från stum- till ljudfilm. Uppslukad av arbetet lyckas han härda ut sorgen för stunden. När biografin är färdig, fortsätter han begrava sig i arbetet kring översättningen av en bok kallad En död mans memoarer, då han kontaktas av någon som säger sig känna Hector och som påstår att det finns långt fler filmer att se. Liksom att Hector fortfarande är vid liv.
Ja, mycket mer är svårt att säga utan att trassla in sig. Det är ju som jag nämnde ovan, en berättelse som förgrenar sig åt alla möjliga håll. Hectors liv under flykten från sitt förflutna spelas upp; uppträda för rika gamla snuskgubbar med mask för ansiktet, eller jobba i butik och kurtisera väna skolfröknar och en hel del annat. För att inte tala om övriga persongalleriet...
En riktigt bra bok, absolut inte min sista med Auster.