Parasiterna

Allmänt / Permalink / 3




I veckan var det nationaldag.

Fick mig märkligt nog att börja fundera på några saker som inte står rätt till i landet. Kring några människor som lever här men inte verkar vara intresserade av att bidra till allas vår välfärd. Som lever efter andra regler än vi. Nej, det handlar inte om blint hat eller att dra alla över en kam. Det handlar om arbetarklassvärderingar som sitter i ryggmärgen hos de flesta medborgare. Om att bidra till något gemensamt. Om att göra rätt för sig. Det är en skållhet potatis, jag vet. Men det är samtidigt dags att öppna ögonen för de som faktiskt parasiterar på våran godtrogenhet och våra skattepengar.

 

Det blev ännu lite tydligare idag, när nyheterna deklarerade hur över hälften av alla riksdagsledamöter som fick foten i höstens val, fortfarande roffar åt sig av riksdagsfallskärmen. I gruppen finns bland annat socionomer, tandläkare, civilekonomer och advokater, som trots sina goda försörjningsmöjligheter fortfarande tär på trygghetssystemet.

Är de ens inskrivna på arbetsförmedlingen? Har de ens en jobbcoach? Eller har de fastnat i bidragsberoende? Femtiotvå procent av de moderata ledamöterna, Arbetslinjens fanbärare, finns bland utsugarna. Kanske är FAS3 deras enda möjlighet om de ska vara i sysselsättning innan nästa val.

 

De folkvalda har de senaste decennierna alltmer övergått från att vara visionärer och förmedlare av sina väljares vilja till att vara försuttna karriärister, en politikerklass där inte sällan barnen i sin tur tar över rodret i framtida valrörelser. Där man efter väl utfört uppdrag rekryteras till styrelser eller premieras med välbetalda glidarkneg. Där avståndet till folket de säger sig representera hela tiden växer, och lobbyorganisationer har långt större inflytande än de egna gräsrötterna.

 

Det förklarar också varför det inte verkar vara någon större skillnad på rött eller blått, med vissa skillnader har samma slags politik förts de senaste femton åren. Mot folkviljan må tilläggas. För i större undersökningar vill inte folk ha privatiseringar i den utsträckningen som näringslivet (och därmed riksdagen) vill ha. Vi har ingen större lust att slänga ut 62 miljarder av våra skattepengar till privata aktörer inom skola, vård och omsorg. Höra dravlet om valfrihet och kvalité samtidigt som riskkapitalbolagen bakom Capio och Attendo undanhåller 175 respektive 139 miljoner i skatt för taxeringsåret 2010, och effektiviserar sin verksamhet och höjer sin vinstmarginal genom försämringar för såväl vårdtagare som anställd.

 

Vi har ingen som helst lust att bidra till att hjälpa stormakterna att säkra opiumfält eller annektera oljestater. Vi har svårt att fatta varför vi ska störta en diktator här eller släppa bomber just där, när vi samtidigt slickar stövlarna på världens största och brutalaste kommunistdiktatur. Så varför blir det inte som vi vill? Varför verkar politiken bara vara fadda blommor vi ska sniffa på vart fjärde år och sedan snällt sätta oss på åskådarbänk igen?

 

 

 

 

Det finns en maktsfär där vår insyn och vårat inflytande inte existerar. Där du kan ärva din titel bara om du har rätt efternamn. Och ingen verkar vara intresserad av att bidra till den insynen. Media är underbar när de kan dra ned brallorna på mutkolvar i götet eller horbockar i palatsen men samtidigt biter de knappast den hand som föder dem. Inte ens om den är uppenbart solkad.

 

Det är ju inget isolerat problem heller. Det mest anmärkningsvärda med dokumentären Kadaffi - vår bästa fiende (svt feb-mars 2011) , var hur Tony Blair glatt berättade om hur han som nybakad premiärminister kontaktades av BP och andra tunga snubbar som sade; ”Eey Tony, här börjar det sina. Vi ska inte ta och förlåta gamle Kadaffen?”

Och utan att själv tycka det var något märkligt, berättar Blair i dokumentären om hur han omedelbart, folkvald som han var i ett Storbritannien som åkt nedgående spiral sedan tidigt sjuttiotal, lade all sin energi att lobba för oljejättarna. Efter många förhandlingar och med nätta ”förlåtelsesummor” till Lockerbieoffren kom så Kadaffi tillbaka in i värmen.

Blair är nog glad att han inte sitter idag. Hade kanske varit lite svårt att förklara för väljarkåren hur den som var en fiende och sen blev en vän, nu är en svuren fiende igen. Den värsta diktatorn sen Pol Pot. Eller Saddam åtminstone.

 

Vad säger den lilla passagen om vilka de folkvalda lyder under? Vad säger det om nyliberalismen och frihandelns påstådda väg till demokrati och frihet? Att flertalet ska arbeta och producera och konsumera och existera för ett fåtal och deras snabba cash. För deras luftbubblor av ekonomiska under och börskrascher. Ungefär samma som tidningsledarna säger oss dagligen, eller ekonominyheterna, att det inte ska spela någon roll vad vi tycker eller vad vi röstar oss fram till, det viktigaste är att göra ”de nödvändiga besluten”. Att göra de insatser som sätter ”hjulen i rullning”. Annars tjurar storfräsarna, hotar med att flytta utomlands, eller spekulerar mot vår valuta, höjer räntorna, kör med utpressning tills makthavarna ger med sig.

 

Därför kallas det ”förnyelse” och ”nödvändigt” när Mona Sahlin eller Göran Persson ryggdolkar de få av sina godtrogna partirötter som hänger sig kvar för nyliberalismens och nedskärningarnas gospel.

För det är ju bara nedskärningar som drabbar alla oss andra.

 

En ekonomiexpert sade häromdagen på teve att det är ”skrämmande att så få hushåll har någon rejäl buffert”. Samtidigt så skickades det ut miljarder för något år sen till bankerna som en ekonomisk krockkudde. De behövde ingen buffert, de har ju oss! Vi utan krockkudde som fick ta smällen med ansiktet före. Såsom vi gjort i alla år, för deras utsläpp, för deras bekämpningsmedel och för deras krig.

Och visst måste man stå på egna ben, minska utgiftstaket, så länge det inte gäller skattelättnader eller rentav skattebefrielse för storföretag eller bankakuter. Där måste stödhjulen sitta kvar. Det är bara för cancersjuka och arbetslösa de ska monteras bort.

 

På samma sätt är det självklart att om vi stjäl eller fifflar så åker vi in, eller stämplas hos fogden, åker på dagsböter. Att kraftigt missköta vårat jobb ger oss ingen fallskärm. Alla dessa insatser, alla dessa pengar för att stimulera, och så ändå går det åt andra hållet. Inkomstklyftorna växer, arbetslösheten ökar, modellen funkar inte alls. Det är bara deras vinstmarginaler som växer, inte vår ekonomi, inte vår levnadsstandard. Företagen matas med miljoner, stora som små, ges gratis anställda, drar av allt som går att dra av i deklarationen, behöver snart inte betala sociala avgifter… och så är det oss dom kallar bidragsberoende och bortskämda av staten.

Det är fan dags att återta makten från parasiterna och deras lakejer.







#1 - - Cadial:

Fantastiskt bra skrivet; tank om man kunde lasa nagot liknande pa Aftonbladet!

#2 - - Pål Eggert:

Kan bara hålla med. Sluta dalta med överklassen. Underbar formulering:"Samtidigt så skickades det ut miljarder för något år sen till bankerna som en ekonomisk krockkudde. De behövde ingen buffert, de har ju oss! Vi utan krockkudde som fick ta smällen med ansiktet före."

#3 - - Sundin:



C;

haha aftonbladet, hur skulle det se ut bland lådvinsrecensioner och nakenchocker?



Pål;

De klarar sig aldrig på egen hand...

Till top