Själsro
...kan vara att krypa ner i den murkiga källarhålan. Sätta igång The Gathering Wilderness eller vad som helst med David Eugene och försvinna in i en värld långt bort. Som styckena här nedan.
Crummocks dotter stretade fram precis framför Logen, dubbelvikt under sin fars tunga hammare, och håret runt hennes ansikte var mörkt av svett. Logens egen dotter borde vara äldre vid det här laget. Om hon inte blivit dödad av shankorna tillsammans med sin mor och sina bröder. Den tanken ingav Logen en känsla av skuld. En svår känsla.
"Vill du ha lite hjälp med den där släggan, flicka?"
"Nej, det vill jag fan inte!" skrek hon åt honomm, och sedan lät hon den glida av axeln och släpade iväg den uppför backen i skaftet. Hela vägen blängde hon argt på honom, och hammarhuvudet skramlade efter och satte ett djupt spår i den steniga marken. Logen blinkade efter henne. Hans goda handlag med kvinnor sträckte sig tydligen ända ned till dem som bara var tio år gamla.
När Glokta var ung och stilig, snabb och lovande, beundrad och avundad, då hade han tillbringat mycket tid på Aduas krogar. Fast jag inte påminna mig om att jag någonsin sjönk så här djupt, inte ens i mina svartaste stunder.
Han kände sig inte särskilt avvikande nu när han linkade fram bland gästerna. Här var det normalt att vara krympling, och han hade fler tänder än genomsnittet. Nästan alla hade motbjudande ärr eller handikappande skador, eller sår och vårtor som skulle kunna få en padda att rodna. Där satt män med ansikten lika skrovliga som skinnet på en skål gammal gröt. Män som skakade värre än löv i en stormvind och stank veckogammalt piss. Män som såg ut som om de skulle kunna skära halsen av ett barn bara för att hålla kniven vass.
Solen hade stigit högt upp på den blå himlen och bara några små molntrasor kunde kasta skugga, och hela denna mängd av stål blixtrade och glittrade som havet under månen.
De hade alla sina standar där, Bethods bästa kämpar sedan länge - Vitsida, Goring, Blek-som-snö, Lillben. Och där fanns också andra- vilda män som hade gjort otäcka och blodiga överenskommelser med Bethod. Hundman hörde hur de tjöt och ropade åt varandra, konstiga läten, sådana som djur kunde göra i skogen.
Det snackas mycket om GRR Martin, men Abercrombie är ändå den bättre författaren. Den förre må skriva långt, komplext och spännande, men det gör ju Abercrombie också, plus att man nästan kan läsa ett enskilt stycke, vilket som helst, och bara fröjdas åt stilen.