Det Yttersta Argumentet
De hade spikats upp med armar ben utsträckta på inre väggarna i vart och ett av tornen, högt ovanför skjulen runt borggården. Ruttnande inälvor hängde från deras magar, myllrande av flugor. Ristade med blodiga korset, som nordmännen skulle ha sagt. Man kunde fortfarande otydligt urskilja söndriga trasor av Unionens färgglada uniformer, som fladdrade i vinden bland styckena av ruttnande kött.
West kom på sig själv med att att meningslöst undra om några av dem hade varit i livet när de spikades upp. Saliven forsade plötsligt i munnen och flugornas surrande tycktes vidrigt högt.
West vände och gick snabbt ut genom den öppna porten till Dunbrecs fästning, och han höll andan och hoppades av hela sitt hjärta att han aldrig mer skulle få skäl att besöka denna plats. Men han visste att han skulle komma tillbaka.
Om så bara i drömmen.
Ännu mer tjat om Abercrombies hårdkokta svärdssvingarsaga. Det är med visst vemod jag anar slutet i och med första boken av Det yttersta Argumentet. Som väl är är ytterligare två böcker ifrån samma värld släppt - Best Served Cold och senaste i år The Heroes, som till på köpet verkar vara fristående berättelser.
Vad finns då att säga om Yttersta Argumentet? Det känns som att slå sig ned vid en lägereld med några goda vänner, det är nämligen så karaktärerna känns. Trots att tiden gått sedan jag läste förra delen hittar jag snabbt tillbaka till dem och till berättelsen.
Några av dem har förändrats, märkts, härdats, sedan resan började - men det har inte gjort dem dimmigare utan bara skarpare. Intrigen tätnar och likt ringar på vattnet efter en kastad sten, utvidgas det hela i stillsamma krusningar. Mycket mer finns inte att tillägga förutom att en av karaktärerna heter Lord Ingelstad, det var lite skojigt.
Jag vill ha de här böckerna. Hittills har jag lyckats köpa de tidigare på mitt favoritantikvariat så jag hoppas att jag får tag i "Det yttersta argumentet" också. Ser verkligen fram emot att läsa de här böckerna.