stewe

I.

Andra temadagen kring integration och skolans roll. Jag, M och A ses som vanligt på parkeringen för ett bloss och en kopp kaffe. Vi snackar om gårdagen, om föreläsningen där kvinnan från scenen berättade för oss skillnaden mellan Våran barnuppfostran och Invandrares barnuppfostran.

”Det finns många som inte förstår, många (speciellt inom skolan) som är alltför snabba med att döma…Eller till och med anmäla… Utan att egentligen förstå hur våra egna uppfostringsmetoder faktiskt är värre och mer grymma mot barn än invandrarnas. Vi stöter bort barnet genom att tillexempel visa barnet till sitt rum, att de inte är välkomna hos oss längre. Att dåligt beteende ska innebära exkludering! Invandrares uppfostringssätt påminner mer om en Tigerhonas; hon lappar till med ena tassen när barnet är olydigt, men med den andra tar hon barnet till sig och tröstar det.”

Vi snackar lite om hur mycket betalt hon kan ha fått för framträdandet.

”Jag har hört jämförelser mellan invandrare och djur tidigare”, säger jag medan vi går in från parkeringen, våra cigg fimpade och kaffekopparna tomma, ”men knappast i lagliga sammanhang.” De andra skrattar.

På morgonsamlingen tar M upp föreläsningen och om det inte var ovanligt grova generaliseringar kring invandrare och barnuppfostran. Vår ena rektor berättar om hur han och hans fru under sin bröllopsresa till Jerusalem besökte ett barnhem. ”Visst blev vi först förvånade över att se hur fysiska barnhemspersonalen var mot barnen”, säger han medan han pillar på korset runt sin hals, ”men samtidigt så märkte vi ju att barnen tyckte så mycket om dem som jobbade där. De hade ju inga andra liksom. Det fick mig att reflektera kring hur ofta vi här i Sverige gärna är lite präktiga och tror oss veta bäst, när det faktiskt är så lite man ibland känner till om andra kulturer.”

Jag kan inte låta bli att sträcka upp handen.

”Så du anser att barnaga bör bli lagligt igen då”, frågar jag. Några skrattar, även rektorn själv. ”Nej, nu lyssnade du nog inte riktigt på vad jag sade”, säger han, ”jag vill bara hjälpa er att få ökad förståelse. Det är viktigt när man möter elever av annan härkomst.” Jag känner mig plötsligt dum som frågade, samtalet går vidare. Ingen annan verkar ha reagerat negativt på vad han berättade.

På eftermiddagen är det värderingsövningar och vi delas in i grupper. Jag hamnar i grupp med Å som jag inte gillar för han hälsar aldrig, G som jag alltid tyckt varit något av ett spån, samt E som är en av de yngre, hurtiga lärarna som börjat senaste året. Hon iklär sig genast rollen som informell gruppledare.

”Okej, första frågan är”, hon kollar i sitt anteckningsblock, ”arrangerade äktenskap, vanligt i kulturer från mellanöstern?” Hon tittar upp från sitt block och spejar laget runt. Alla flackar med blicken eller tittar ned i marken, själv sitter jag med armarna i kors och känner mig tjurig. Föreställer mig att jag är någon annanstans med någon annan.

”Min fru”, säger Å plötsligt, ”alla hennes.. öh, bröder, alltså mina svågrar, har föräldrarna valt vem dom ska gifta sig med. Och de har gjort likadant med sina barn. Och dom är Jättenöjda med det!” Han ser väldigt irriterad ut, som om frågan nästan varit personligt kränkande. Jag drar mig till minnes att han är gift med en cirka tjugo år yngre indiska. Och att han är ordförande i lokala amnestyföreningen.

”Ja vem hade inte velat välja vilka ens ungar gifter sig med”, säger G på sin breda Jönköpingsdialekt, ”som det är nu kan de ju komma släpande med vem som helst!” Hon skrattar högt och skruvar lite på sig, innan hon tystnar. Å sitter stilla och stirrar ut i tomma intet, ser fortfarande irriterad ut. Jag tittar på E och hon tittar tillbaka med ett snett leende. Jag undrar vad fan hon tänker.

II.

Jag minns inte längre om det regnade eller om det bara var vanlig tristess som fick mig att gå in på bibblan. Jag tog en tidning eller bok, minns inte längre vilket och satte mig i en soffa. Läste egentligen inte, lät mest tiden gå.

En grupp invandrare i varierande etnicitet, ålder och kön kommer in på biblioteket tillsammans med två medelålders kvinnor. Jag hör hur den ena, på långsam, övertydlig svenska kungör att detta är ett bib-li-otek, och här kan man låna böcker. Hon visar med gester att de kan se sig omkring. Gruppen upplöses, en arabisk man och kvinna omkring de femtio tar chansen att gå tillsammans längs en sidohylla och diskutera på sitt hemspråk. Jag tror inte de är ett par, kroppshållningen är distanserad och utan att förstå språket får jag för mig att samtalet handlar om praktiska, allmänna saker. Kanske bilar, barn eller bostad.

Den yngste killen, jugoslaviskt utseende och med en sån där mössa som alla verkar ha nu för tiden, söker sig neråt datorerna där några tjejer i gymnasieåldern sitter. Han är på sin höjd tjugo, går med spänstiga steg, angelägen om att de ska lägga märke till honom.

”Wait Leutrim”, ropar den ena av de medelålders kvinnorna och går ikapp honom, ”where do you think you´re going?” Leutrim stannar upp, låter henne hinna ikapp honom.

”I was just…” säger han, men hon skakar bara på huvudet, tar honom om handleden och leder honom ned till barnboksavdelningen, inte långt ifrån där jag sitter och låtsasläser.

”Sit down please”, säger hon och han lyder. Hon sätter sig bredvid honom med sin hand fortfarande om hans handled. Med den andra handen rättar hon till den torvbruna skarfen om sin hals.

”You are here to learn swedish”, säger hon, “and I found the perfect book for you to start with.” Hon reser sig och hämtar Pannkakstårtan av Sven Nordquist. Leutrim tittar på boken, och sneglar sedan bort mot tjejerna vid datorn.

”Please, that is a childrens book”, säger han bedjande, ”I don´t wanna read that.” Han gör en ansats att resa sig, men hon har redan satt sig ned bredvid honom och tar honom återigen om handleden, håller honom tillbaka.

”Please, don´t make me do this”, säger han. “They´ll laugh at me!”

”This is very important”, säger hon, ”this is not a childrens book!” Leutrim tittar på Gubben Pettson och Findus på omslaget.

“Oh, it isn’t? mumlar han.

“Noooo”, säger hon och skrattar, “everybody can read this book!” Hon slår upp boken med ena handen och pekar.

”Look”, säger hon,  ”what is this?”

“A farm”, säger Leutrim.

“Good! Now what is that?”

“A cow”, säger Leutrim.

“What does the cow says?”

“Moo..”, säger Leutrim och ser mest ut att vilja sjunka tvärs genom soffan och försvinna ned genom linoleumgolvet.

III.

Eftermiddag på arbetslaget. Kaffekoppar som slamrar, punkter tas upp och försvinner utan att jag riktigt brytt mig om vad de handlar om. Jag kan känna vibrationerna från klockvisarna på väggen, en minut i taget.

”Så har vi kommit fram till den här punkten…”, säger J som alltid håller i arbetslagsmötena. ”Som ni kanske känner till, så har arbetslag 1 dragits med ganska besvärliga elever det senaste läsåret. Det har bland annat varit fyra elever som egentligen är särskoleklassade, men där föräldrarna absolut kräver att de ska gå i vanlig klass, samt några killar som har varit ganska av banan med kriminalitet och så.” Ett visst tissel-tassel utbryter innan man konstaterat vilka dessa elever är.

”Samtidigt som det har varit ganska jobbigt emellanåt, har arbetslag 1 sagt att de själva tycker de har hanterat det ganska bra. Och då kom frågan upp från chefen, att det är kanske så att vissa arbetslag är bättre på vissa saker än andra. Att kanske arbetslag 1 är bäst rustade för att möta den här sortens elever?”

”Ja gärna för mig”, säger K och drar med sig några skratt, ”vi har ju faktiskt haft rena gräddfilen i jämförelse!” Jag börjar rita en liten drake i mitt anteckningsblock, jag har redan tecknat en kub och en arg clown.

”Chefen kom i alla fall med förslag att vi kanske skulle använda det här tänket i vidare bemärkelse. Arbetslag 2 har ju till exempel arbetat väldigt konstruktivt kring elever med invandrarbakgrund. Och det är ju kanske så med arbetslag, precis som med människor, att vi har olika styrkor och svagheter.”

Några mumlar instämmande och nickar.

”Därför har hon föreslagit en omröstning om alternativ elevindelning”, fortsätter J, ”där arbetslag 1 tills vidare tar de svagaste eleverna, arbetslag 2 tar… öh, invandringsproblematiken… Och vi tar de andra.”

Jag slutar klottra anteckningsboken full och tittar upp. De andra? En ögonblicksbild av marscherande elever på skolgården, scoutliknande kläder, bärandes örnstandar.

K är den första som reagerar. ”Men alla invandrare är väl inte problem, lika lite som alla ”svenskar” som vi då skulle få är helt problemfria”, säger hon och gör citattecknen i luften. ”Nej vet du vad, det här gillar inte jag alls. Sen är det inte juste mot de andra arbetslagen heller. Det tycker inte jag åtminstone.”

Fler röster höjs och till sist lyfter J händerna urskuldande och flinar smått generad.

”Skjut inte budbäraren”, säger han, ”det är ju inte mitt förslag. Men ska vi ta en omröstning?” Nästan alla tittar på K, men hon rycker på axlarna. Ser mest trött ut.

”Vilka röstar för”, frågar J.

Inga händer sträcks upp.

”Vilka röstar emot”, frågar J.

Alla händer sträcks upp.

”Bra”, säger J, ”då går vi vidare till nästa punkt.