Ramones Anthology

Musik / Permalink / 2


Den är videon blev bannlyst av MTV...

 

Att den 58 låtar kompakta 2-discsamlingen Ramones Anthology (hey ho-lets go!) avslutas med låten R.A.M.O.N.E.S. är en tanke som ser ut som en handling. Låten ifråga skrevs av Motörheads frontman Lemmy som en hyllning till bandet och efter att Lem spelat upp sången för Joey Ramone i en walkman blev den snabbt en given del av repetoaren - hos bägge banden. Ramones och Motörhead har det gemensamt att de bägge influerades i första hand av gammal popmusik -i ramones fall beach boys och beatles, i motörheads fall little richard och elvis- men förvandlade influenserna till något unikt.

 

 

 

 

Hmm, låter bekant det där

 

Det unika Ramones gjorde var att kombinera furiös punkattack med bubbelgumspop och texter där titlarna hette så fina saker som The KKK Took My Baby Away, Beat On The Brat, I Wanna Be Sedated eller varför inte Gimme Gimme Shock Treatment.

Trots sin image som snifflimmande slynglar var Ramones ett oerhört drivet band som trots inre stridigheter och brist på framgång inom musiken verkligen ansträngde sig för att verka och utvecklas inom sin på många sätt begränsade formel. En övertygelse att spela rock n roll på sitt eget sätt.

...Och stridigheterna var många, exempelvis var Johnny på gitarr och De De på bas väldigt olika personligheter. Johnny var sedan tidig ålder övertygad republikan, tyckte Reagan var amerikas bästa president genom tiderna medan De De var heroinist som redan tonåring inte backade för att sälja sig till gubbar för en fix (låten 53rd & 3rd anspelar på gathörnet ifråga) och som skrev en hatsång till just ovan nämnda Reagan när denne besökte en SS-kyrkogård i Bitburg på sitt Västtysklandbesök. Låten kallade han Bonzo Goes to Bitburg. Överhuvudtaget var det De De som stod bakom de bästa och mest svartsynta av ramonestexterna. Han fortsatte att skriva låtar till bandet ända fram till slutet, trots att han själv slutat/uteslutits ur bandet långt tidigare.

 

 

1-2-3-4...

 

58 låtar är ett rejält stycke musikhistoria, men även bortsett från det är Anthology smakfullt arrangerad. Partystänkarna från början av karriären fyller ena skivan, medan de ganska ojämna åttio-och nittiotalsförsöken får samsas på andra skivan. Ändå är det på senare skivan några av mina personliga favoriter finns. Det som lyckades är så otroligt bra, även om de saknar ungdomssångernas råa energi.

Med skivorna medföljer också en fotospäckad bok på 81 sidor som berättar Ramones saga på ett väldigt underhållande vis, vilket gör Anthology(hey ho lets go) till en mycket prisvärd samling och introduktion till bandet.

 

 

 

 

 

 

#1 - - pål:

Jag är väl knappast någon ramonesfan men det var kul att läsa det här ändå. Kulturhistoria.

#2 - - S:





Pål;

Om du har möjlighet, se dokumentären "Ramones- The End of The Century", den är jättebra på alla sätt och vis.

Till top