Tatemae

Allmänt / Permalink / 4




Senaste veckan har jag grävt i jord, silat jord, kört jord med skottkärra, kört nävarna djupt i jord och slitit loss lager på lager av rötter, ruskat dem så att det har regnat jord över mig. Tills hela jag varit impregnerad av jord. Kan inte för mitt liv förstå varför greve Vlad så tvunget fraktade kistjorden från sitt hemland kring halva världen... Själv avskyr jag skiten.
Om kvällen har den där tillfredsställelsen av att arbeta med kroppen infunnit sig. Sömnen har kommit till mig och med få undantag har drömmarna varit blankare än pappersark. Samtidigt fattar jag inte tjusning med det. Att ha en gräsmatta att sträcka ut mig på istället för ett hav av kvickrot vill jag ju såklart, men det är svårt att uppbåda någon slags gnista till att slita vidare. Jag har nog svarta fingrar snarare än gröna, lättare att ha ihjäl något levande än att få det att gro.

I Japansk kultur brukar man prata om att varje människa är två personer; Tatemae är ansiktet utåt och Honne är ens verkliga jag. Det är inte en fråga om det verkligen är så, det är ett konstaterande att det är bara så det är.
Att skriva känns som att släppa fram det verkliga jaget gissar jag. Att bli publicerad är att riva ett hål i fasaden och bjuda på en skymt av vad som finns där bakom murbruk och gjutjärn.
För det mesta fungerar skrivandet som en ventil, en möjlighet till stilla reflektion och samtal med en själv. En nödvändighet och en tillfredställelse. Samtidigt är det ibland just det som gör det svårt tror jag, som skapar veckor, ibland månader av låsningar och kramper. För när verkligheten är som mest påträngande orkar inte ens man själv fejsa den där Honne. Det sista man vill är att sätta sig ned och samtala med den fan.

Ibland är det svårt att inte känna sig snärjd. Det finns en dag när galghumorn och långpromenaderna inte räcker till längre för att syresätta blodet. Ibland känns det som att den dagen är närmare än någonsin. Ibland känner jag för att låta den komma, skölja över mig och se vad som händer på andra sidan.
Det var nära en morgon när jag steg upp, stängde av mobilalarmet, tryckte igång kaffet och satte mig i soffan med mardrömmarna fortfarande kvardröjande i skallen. Min reflektion i den svarta teverutan fick dom att kännas levande igen.
Fast bryggaren puttrade klar och jag hörde minuterna ticka hetsigt framåt, kunde jag inte förmå mig att resa mig igen, knappt röra mig. Så jag satt kvar tills barnen kom ut och började klättra på mig, som vore jag nån slags ihopsjunken vardagsrumsstaty. Jag kom mig inte ut och iväg den dagen, kanske var det vad som räddade mig just då.






#1 - - E-J:

Det är till vis del den uppdelningen som gjort att jag lagt ner det egna bloggandet, blir knäpp av att helt plötsligt bara vara vad jag ger ord för och aktivt uttrycker och kan inte anpassa mig utan blir bara schizo

#2 - - sundin:





Trist att du lagt av, även om jag förstår dig.

#3 - - Pål Eggert:

Jag saknar din blogg redan E-J. Lite som en kompis.

Äsch, vilken bra text Sundinen. Jag vill ha en fortsättning på den. Kunde bli en bra novell eller något. Svarta fingrar istället för gröna, vardagsrumsstaty, många bra grejer här.

#4 - - sundin:





Pål;

vad trevligt du gillade den, det är mycket riktigt något som blir en novell. Hoppas jag.

Till top