The Future Is Unwritten
Dokumentär av Julian Temple.
Joe Strummer var inte bara en av punkrockens grundare, utan den som tillsammans med sötnosar som Johnny Rotten och Shane McGowan för alltid cementerade bilden av de brittiska öarnas brist på tandhygien. Filmen The Future Is unwritten berättar om Strummers väg från diplomatson och internatelev till ung, rebellisk sökare som vände sin klassbakgrund ryggen, tog vanliga kneg, ockuperade hus och spelade rock n roll, som inom några år antändes till punkrock. Med den skillnaden att Clash och Strummer redan innan genombrottet hade ett gediget engagemang i vänsterfrågor. Därför blev en av de tidigaste låtarna den berömda White Riot, som skrevs i samband med upploppen i de svarta förorterna - och där Joe undrar vad fan som är fel på de blekare ungdomarna, varför går inte också de bärsärk?
Det är alltid en viss grej att se band i sin ungdoms kraft, då de oftast bara är ett gäng polare, självsäkert bestämda att leva rövare och göra världens bästa jävla låtar. Så också The Clash. Måhända tack vare Strummers uppväxt i flera olika kulturer, eller tack vare en naturlig nyfikenhet, tog gruppen tidigt steg vidare än andra punkband och gav sig på mer eller mindre lyckade försök till reggae, ska och funk, för att nämna några för samtidens punkrockare sällsynta influenser. Den signifikanta rytmen som genomsyrar paradnumret London Calling går lätt att spåra till liknande baktaktsmusik.
Trots sina höga ideal och sin anti-kapitalistiska svada gick det lik förbannat för Clasharna som för de flesta andra i rockbranschen. Åtminstone när de slog igenom på allvar och stålarna liksom knarket tog överhanden. Efter inre slitningar, där bandmedlemmar fick foten på löpande band, rasade till sist Clash-korthuset ´85 med skivan som lämpligt nog hette Cut The Crap.
Resterande filmen handlar om hur Strummer post-clash söker sig vidare genom livet, tilll film, ravemusiken och slutligen ändar i någon slags hippierörelse innan sin alltför tidiga bortgång.
Julien Temple har gjort intressantare dokumentärer, inte minst The Filth and the Fury som jag plöjt ett otal gånger. Likväl är The future is unwritten en sevärd film långt utöver standarddokumentären, trots att Bono medverkar. Det är väl avvägd kombination av intervjuer, liveklipp och arkivmaterial. Speciellt kul är att det används klipp ur såväl 1984 som Djurfarmen, något som känns väldigt passande tillsammans med Strummers livsverk.
Allmänbildande text.