På vilket sätt man än räknar

Allmänt / Permalink / 0

 

 

De som jobbar deltid är inte så himla viktiga. De är lättare att ersätta, mer som bitar i ett pussel. Har inte så mycket att sätta emot. Tänk butiksanställda, vårdbiträden, hotell - och restaurangpersonal. Kvinnor förstås. Så illa är det faktiskt. Män jobbar heltid, kvinnor jobbar deltid. Och det där med viktigheten, det är liksom det som bestämmer värdet på jobbet. För man har ju, fortfarande, högre lön än kvinnor, på vilket sätt man än räknar.

-Anna Filipsson, chefredaktör på Handelsnytt-

 

Ja, det här citatet stod i senaste numret av min fackblaska kommunalarbetaren. En tidning som trots utmärkta inslag verkar ha konstaterat att en majoritet av förbundets medlemmar är kvinnor, och därefter delvis byggt sin kommunalarbetaren efter Amelia och Allers.

Det vill säga att tidningen oftast innehåller vad jag skulle vilja kalla solskenshistorier och må-bra-reportage (i senaste numret "Sofi på ön har tid med de gamla") rejält med trädgårdstips och matrecept samt artiklar av typen: Så undviker du energitjuvarna på jobbet.

 

Min personliga erfarenhet är att den stora Energitjuven på kommunala arbetsplatser är det usla pröjset, de otrygga anställningarna samt deltidsfällan. Rimligtvis borde det vara en anledning till att arbetsplatsmobbningen är mest utbredd inom statliga och kommunala yrken, att det är något där som gör arbetarna trängda och lättare leder till konfrontationer i arbetsgruppen. Men det är ju bara min åsikt.

 

Visst är vi i minoritet, vi snubbar inom de yrken som nämns i citatet. Men det stör mig ändå att vi osynliggörs, det tycker jag inte man ska göra med minoritetsgruppen tjejer inom brandkår eller försvar heller. Att arbeta med människor möts nedlåtande tillräckligt ofta ändå, känns onödigt att bli pissad i nyllet också av de som ska föreställa vara på våran sida.

Jag gillar inte att klassificeras och klumpas ihop med andra yrkesgrupper under män. Även med stake får du knappast heltid i den kommunala sektorn och tyvärr tjänar vi lika jävla illa med pengar. Snarare en klassfråga än en könsfråga. Eller måhända en kombination av bägge.

 

I vilket fall som helst är chansen noll att någon av de karriärpolitiker eller kolumntyckare som kallar sig feminister någonsin skulle föra frågor som på allvar rör yrkesgrupperna som nämns i citatet. Dels för att det genom ekonomiska och/eller akademiska klyftor skapar en enorm distans till lokalvårdare och uskor, och dels för att problemformuleringen snarast skulle kallats vänsteråsikter än kallas könskamp.

 

 

 

 

Till top