Justice de rats
Som många andra, kanske i synnerhet andra småbarnsföräldrar, tog jag illa vid mig som fan av gårdagens Uppdrag Granskning. Inte för att jag lever i någon slags utopisk fantasi att liknande maktövergrepp inte sker i ordentliga sverige, utan att jag som de flesta andra väljer att inte tänka närmare på det. Det är helt enkelt skönare att förtränga i högsta mån möjliga, än att gå omkring med scannersfeeling i hjärnan och blödande tandkött av krampaktigt slutna käkar av hat.
Det som ändå fick mig att relatera till citatet ovan, var just känslan av att paret ändå, hur knepigt det kanske kan låta, var ganska lyckligt lottade eftersom de var i högsta grad normala. Faktiskt rena sinnebild av ett ungt medelsvenssonspar. Därtill hade de starkt stöd av sina nära och kära, var skickliga verbala(åtminstone i intervjun) och verkade ruskigt resonabla fast de blivit rövkörda av guds nåde.
Det sägs minst en gång i reportaget att ingen av dom tidigare haft med socialtjänsten att göra, och det fick mig att fundera lite... Hade det spelat nån roll om de haft någonting med soc att göra? Om någon av dem hade haft med polisen att göra tidigare rentav? Med samma bevisning(eller brist på snarare) hade det gjort någon skillnad?
Bedöms fallen eller bedöms personerna?
Hade pappan blivit frikänd på samma grunder om de hade varit frånskilda? Om han hade varit arab? Om han var fyllbult? Hade mamman frikänts om hon hade sexbloggat? Om hon krängt massa piller som yngre?
Om hon vore ensamstående?
Jag har inte sett programmet, men jag läste lite om det och fastnade just för en sådan formulering om att de klarade sig på grund av att de var väl förankrade i samhället. Vad hade hänt om de inte varit det?, som du också skriver.