"Glugh..."

Böcker / Permalink / 3





Spejaren höll upp en darrande hand, och blod hade stänkt ut över hans långa tumme. "Snälla... det här är inte mitt krig, jag..."
Svärdet skar ut ett djupt sår i hans ansikte genom munnen och krossade underkäken. Nästa hugg klöv skallen till hälften. Mörkt blod vällde ut på den mörka jorden när han rullade runt och krafsade i åkerns korta stubb. Svärdet slog sönder hans bakhuvud och han blev stilla.
Ferro var tydligen inte på barmhärtigt humör idag.
Den slaktade spejarens häst stirrade på henne. "Vad är det?" fräste hon. Kanske hade hon förändrats där ute i väster, men ingen kan förändras så mycket. En soldat mindre i Uthmans armé var bra, varifrån han än kom. Hon behövde inte ursäkta sig. Särskilt inte för en häst.



Han svalde, och saliven rörde sig trögt i halsen. Sedan tvingade han sig att sitta rak i ryggen och låtsas att han inte hade ont överallt och skråmor över hela kroppen efter sju dagars strid i bergen. Han undrade om han snart skulle få höra ett armborst, känna hugget av smärta och sedan falla ned i leran, död, död. Det skulle allt bli en pinsam sång av det.
"Men ser man på!" hördes en djup stämma, och Logen kände igen den med en gång. Vem kunde det vara annat än Bethod?
Det konstiga var att han för en flyktig sekund blev glad av att höra rösten. Tills han mindes all bitterhet mellan dem. Tills han mindes att de hatade varandra. Man kan ha fiender som man egentligen aldrig träffar, sådana hade Logen många. Man kan döda människor man inte känner, det hade han gjort ofta. Men man kan inte verkligen hata en människa utan att ha älskat honom först, och av den kärleken stannar det alltid kvar ett spår.



Vallimar gned sin lätta skäggstubb. "Ja... vi borde väl ta med honom tillbaka till Agriont. Överlämna honom till inkvisitonen."
"Han vet ingenting! Han kommer bara att försinka oss. Vi borde döda honom."
"Han kapitulerade! Att döda honom nu vore inget annat än mord, krig eller ej." Vallimir vinkade åt en av soldaterna. "Jag tänker inte ta det på mitt samvete."
"Det tänker jag." Ferros kniv gled smidigt in i spejarens hjärta och ut igen. Hans mun och ögon spärrades upp stort. Blodet bubblade genom det sönderskurna skjortbröstet och spred sig snabbt i en mörk ring. Han glodde på det gav till ett långt, sugande läte.
"Glugh..." Huvudet sjönk bakåt, kroppen föll ihop. Ferro vände sig om och såg hur soldaterna stirrade på henne, och deras bleka ansikten var uppblåsta av chock. En jäktig dag för dem, kanske. De hade mycket att lära, men de skulle snart vänja sig. Antingen det, eller också skulle gurkherna döda dem.
"De vill bränna era gårdar, era byar och era städer. De vill göra era barn till slavar. De vill att alla i världen ska be till Gud på samma sätt som de gör och använda samma ord som de gör, och att ert land ska bli en provins i kejsardömet. Det vet jag." Ferro torkade av knivbladet på ärmen på den döde mannens tunika.
"Enda skillnaden mellan krig och mord är antalet döda."









#1 - - Emma-Johanna:

Glugh... :) Måste se till att skaffa hem de här



Jisses vad alla fastnar för att klyva folk mitt itu, i Rolandssången tyckte jag den jobbiga biten var när han spräckte örhinnorna (men uppenbarligen har klyvningarna satt sig med)

#2 - - Pål Eggert:

Har bägge delarna av "Det yttersta argumentet" bokhyllan nu. Hittade dem på mitt favoritantikvariat. Abercrombie har en uttrycksförmåga som jag vill kunna återvända till.

Ser fram emot att läsa vid tillfälle.

#3 - - S:





E-J;

Skaffa dom!

Det hänger väl ihop med svärd/yxfajter det där med en rejäl klyvning emellanåt.



Pål;

Jag ska också införskaffa dom, men första prioritet i höst blir att skaffa The Heroes och Best Served Cold. På bloggen hans läste jag att ytterligare en fristående bok har färdigställts; Red Country.

Bör väl komma nångång nästa år kanske.

Till top