Sept 1.
Jag såg Thåström nån gång runt millennieskiftet, det var mest låtar från höjdarskivan Det e ni som e de konstiga, det är jag som e normal och resten var gamla imperiet och ebba. Medmusikanterna var tunga som in i helvete och lyfte gamla uttjatade dängor till himmelska höjder, medan mannen själv rörde sig som en epileptisk liten fågelskrämma i röd fängelseuniform över scenen och rosslade som en gud i micken. Fan jag var längst framme och röjde saatana till Staten och Kapitalet, en låt jag aldrig trodde han skulle köra igen.
Märkligt tokhyllade Skebokvarnsvägen fick mig att tappa intresset, att sen höra att Thåström körde rena trubadurstilen på följande livespelningar lockade inte heller till biljettköp.
Men när jag ser klipp från way out west känner jag att han hittat tillbaka till nåt mellanting av trubadur och taggtrådsrock. Nästa möjlighet ska jag vara där, längst fram bland Hello kitty-loggor och sönderskurna armar.
Tills dess ska jag kolla upp senaste plattan.
Tonsatt Dan Andersson