Vägen till Los Angeles

Böcker / Permalink / 0




Jag klev upp på soffan och tjöt:
"Jag avvisar hypotesen om Gud! Ner med en bedrägliga kristendomens dekadens! Religionen är opium för folket! Allt vi är eller ens kan hoppas på att bli kan vi tacka djävulen och hans svarta äppelmarknad för!"
Min mor försökte ge sig på mig med sopborsten. Hon var först nära att snubbla över den, och viftade sedan hotfullt med borständen framför ansiktet på mig. Jag skyfflade borsten åt sidan och hoppade ner på golvet. Sedan drog jag av mig skjortan och ställde mig framför henne med bar överkropp.
"Ge luft åt din intolerans nu", sa jag. "Förfölj mig bara! Sätt mej på stäckbänken! Ge uttryck för din kristendom! Låt den militanta kristlighetens kyrka blotta sin nerblodade själ! Ställ mig vid skampålen! Stick glödande järn i mina ögon. Bränn mig på bål, era kristna hundar!"



John Fante gav ut första delen av Bandiniserien Vänta till Våren, Bandini 1938. Del två, Vägen till Los Angeles, ansågs däremot för stötande och gavs inte ut förrän ´85, två år efter hans död. Och har nu först kommit på svenska med översättning av den oförliknelige Einar Heckscher.
Det handlar artonårige Arturo bandini, en fattiglapp som gör sitt bästa för att undvika att försörja sin mamma och syster efter faderns bortgång, för att istället läsa böcker han inte riktigt hajar, för att kunna slänga sig med ord och imponera med - enligt honom själv- sitt enorma intellekt.  



Jag satte mig ner och började skriva igen. Pennan seglade fram över pappret. Sidan fylldes. Jag vände på pappret och satte pennan till. En sida till. In överst på en sida och ner till nästa sidas slut. Pappershögen växte. Genom fönstret trängde dimman in, blyg och sval. Snart fyllde den rummet. Jag skrev vidare. Sidan elva. Sidan tolv.
Jag tittade upp. Det var dagsljus. Tätnande dimma låg över hela rummet. Gasen var slut. Mina händer hade domnat. Jag hade fått ett litet skavsår på skrivhandens pekfinger. Mina ögon sved. Min rygg värkte. Jag kunde knappt ta mig ut från kylan därinne.
Men jag hade aldrig mått bättre i hela mitt liv.



Ren slump att jag snubblade över den här, där den stod i bibliotekets källare (märkligt nog då den är utgiven i år) där jag egentligen letade efter nåt dammigt gammalt skrälle.
Alla som är bekanta med karaktären Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas Sammansvärjning lär känna igen sig i upplägget; den maniske ensamme och tvångsonanerande unge mannen som pendlar mellan starka känslor självförakt och inbillad storslagenhet. Det är väldigt roligt, och ibland lite sorgligt.
Kanske den svagaste boken i Bandinikvartetten på vissa sätt; men samtidigt sträckläste jag den (med lite hjälp av usel väderlek) på en eftermiddag, och det är inte var gång det händer man hittar en bok.  



Jag såg hans fläskiga tänder i månskenet. Där satt han med sin mage, en idiot till fet Babbitjävel med trettio dollar i veckan, hängande mage och en ung kvinna bredvid sig, en slampa, en schana, en hora brevid sig, en tarvlig hona. Han höll kvinnans hand mellan sina feta fingrar. Han föreföll lystet eldig på sitt grisiga vis, den där feta skithögen, den där stinkande motbjudande idioten till råtta med trettio dollar i veckan, med sina fläskiga tänder skymtande i månskenet, den stora magen tryckt mot ratten, de gumliga ögonen feta och lystna av feta ideér om en fet kärleksaffär.








Till top