Illa Far Landet
Benägenheten att inte samtycka, att förkasta och ha en annan mening är, hur irriterande det än må vara när det går till överdrift, det öppna samhällets livsluft. Vi behöver människor som ser det som en god egenskap att sätta sig upp emot förhärskande åsikter. En demokrati med ständig konsensus förblir inte en demokrati särskilt länge.
Sannare ord har väl sällan skrivits än de ovan.
Och på tal om konsensusdemokratier: på insidan av Illa Far Landet finns att läsa ett citat signerat någon journalist; I handen höll Mona Sahlin en bok, Tony Judts Ill fares the land. Vänsterintellektuella över hela världen har gått i spinn av entusiasm. Nu ska Sahlin äntligen få tid att läsa en bok.
Okej… Troligare är att Sahlinskan tvingade Nalin Pekgul läsa boken och drog av det som en hushållsnära tjänst. Men om hon mot förmodan läst boken kan man ju lite löst spekulera vad hon tyckte om Judts påstående att den nordiska modellen hade en stor fördel på vägen mot välfärdssamhällen genom att vara homogena nationer, liksom hans ganska hårda kritik mot ”nya vänsterns” övergång från klasskamp till identitetspolitik.
Men krig, liksom rasism, erbjuder åtminstone tydliga moraliska val. Till och med idag vet de flesta vad de tycker om militära aktioner eller rasfördomar. Men på den ekonomiska politikens område har medborgarna i vår tids demokratier på det hela taget lärt sig att vara alltför blygsamma. Vi har fått veta att detta är expertfrågor och att nationalekonomin och dess implikationer för praktiskt handlande ligger långt bortom gemene mans fattningsförmåga. Den synpunkten får tyngd genom ämnets alltmer svårbegripliga och matematiska språk.
Inte många ”lekmän” är pigga på att utmana finansministrarna eller deras experter och rådgivare i Storbritannien och USA i sådana frågor. Om de gjorde det, skulle de få veta, på ungefär samma sätt som en präst på medeltiden kunde ha meddelat sin församling, att detta är frågor som de inte behöver befatta sig med. Liturgin måste mässas fram på ett dunkelt språk som är begripligt endast för de invigda. För alla andra räcker det med att tro.
Men tron har inte varit tillräcklig. Den ekonomiska politikens kejsare i Storbritannien och USA , för att inte tala om deras medhjälpare och beundrare från Tallinn till Tbilisi, är nakna. Men eftersom de flesta observatörer länge delat deras klädsmak är de inte i läge för att komma med invändningar.
På det hela taget känns det som att dagens socialdemokrati står ganska långt ifrån Judts nästan gammaltestamentliga svada över en förlorad värld, där initiativet till framtiden har stulits av döda ekonomers trälar till förmån för fåtalet storkapitalister och bankvälde. Där arbetarrörelsens visioner blivit tomma fraser i medelklasspolitrukers bondfångeri vart fjärde år. Han är på hela taget hårdare mot de egna medlöparna än i kritiken av globaliseringens inbyggda ojämlikhet.
”Reformer” i välfärdens anda har återupplivat den fruktade ”behovsprövningen”. Den som läst George Orwell erinrar sig kanske att de behövande i depressionens England kunde söka fattighjälp endast efter att myndigheterna, genom ingående förhör, slagit fast att de hade uttömt sina egna resurser. En liknande prövning tillämpades på de arbetslösa i 1930-talets USA. Malcolm X minns i sina memoarer de tjänstemän som ”kontrollerade” hans familj;
”Den månatliga checken från socialen var det enda papper de behövde. De betedde sig som om de ägde oss. Hur gärna min mamma än skulle ha velat kunde hon inte hålla dem borta…
Vi kunde inte förstå varför vår mamma – om nu staten var beredd att ge oss köttpaket, säckar med potatis och frukt, och allsköns konserver – så uppenbart hatade att ta emot det. Som jag senare förstod gjorde min mamma ett desperat försök att bevara sin egen stolthet – och vår. Stolthet var praktiskt taget allt vi hade att bevara, för år 1934 började vi lida nöd på allvar.”
Tvärtom den vitt utbredda uppfattning som åter smugit sig in i engelsk-amerikansk politisk jargong, är det få som känner någon glädje över allmosor i form av kläder, skor, livsmedel, hyresbidrag eller skolmaterial. De är helt enkelt förnedrande. Det var ett centralt syfte med de sociala reformer som kännetecknade 1900-talets framsteg att återupprätta stolthet och självrespekt hos samhällets förlorare.
Idag har vi vänt dem ryggen igen.
Det finns mycket i slutsatserna jag vänder mig emot, men så är det för det mesta när man får för sig att vada genom det politiska avloppet. Man får liksom sålla skiten så gott det går. Den stora behållningen blir istället sättet Judt skriver på. Sättet han väver in historien i nutiden, liksom rent glimrande passager som manar till såväl kamp som eftertanke. Rekommenderas.