Underjord

Dikt och Rim / Permalink / 0






Jag klev fram ur klippskrevan där jag så länge stått. I skuggorna stum och förstelnad. Efter bara en kort tids sökande genom grottgångarna fann jag er andra. Det var som ni hade väntat på mig redan från början, liksom jag på er.
Underjorden öppnade sig som tempelvalv där vi gick fram. Som slippriga katedraler av kantig sten. Högt skallade våra röster, varje klampande steg ekade där vi rusade och raglade och röt. Tänk att vi inbillade oss, att vi fick själva urberget att skälva. Att vi fick sprickor att spridas bara genom att vara sturska, stolta och stökiga. Vad var vi mer än barn?



Så gick vi vilse. Det var bara en tidsfråga. En del av er såg jag försvinna bortåt, medan jag stod kvar. Villrådig och vinglande vingklippt. Ett mörker föll allt tätare omkring de cirkelformade gångarna jag kände så väl. När jag ropade era namn fanns det inte längre någon klang i min röst, den slog dov och vek mot kala väggar. Till klippan där jag en gång stått stum och stel i skuggorna fanns ingen väg tillbaka. Det var bara att fortsätta framåt.



Vägen jag vandrade var svårframkomlig och mörkerfylld. Ibland kändes det som om jag inte kom någonstans. Som att grottväggarna redan fallit omkring mig, begravt mig i rasmassor utan att jag märkt något.
Ibland kände jag mig övertygad om att jag snart skulle vara igenom. Bara några steg till, och sen några till. Alla passager leder någonstans eller hur?



Vägen jag gick blev snart allt lägre i tak. Jag böjde min nacke, på så sätt kunde jag fortsätta framåt några steg till. Samtidigt fylldes stenen under mig med sylvassa små stalaktiter. De skar genom mina sulor, sargade mina fötter och sinkade mina steg. Jag gick långsammare och gjorde mitt bästa att inte trampa fel.
Jag föreställde mig att det fanns andra gångar i urberget. Att de som vandrade dem, stödde varandra när de snavade. Lyfte den som illa föll. Eller bara vägledde varann med rösterna när mörkret låg som tätast.



Längre fram blev det ännu lite lägre i tak på min krokiga vandringsväg. Jag fann mig krypandes på knä och händer när jag böjt rygg så långt det gick utan att falla framlänges. Jag föreställde mig andra vägar jag borde valt. Rymliga, fria från skärvor och stank. Där jag kunnat gå fram som en människa istället för att kräla som ett djur. För är det inte vad jag gör? Redan nu känns det som att jag aldrig stått på två ben, att allt bara är en dröm. En fantasifull saga för att hindra mig att skrika högt där jag ålar mig fram i ett utrymme som blir allt snävare.



Ibland tänker jag på er, varför vi skiljdes åt och varför vi drev åt så olika håll. Varför ni inte stannade och varför jag inte följde efter. Med mina händer utsträckta framför mig och mina fötter spjärnandes flyttar jag mig ytterligare ett steg framåt. För varje centimeter inbillar jag mig att jag slutligen ska kilas fast för alltid. Eller kanske ännu värre - att jag ska nå vägs ände. Känna det slutliga hindret och tvingas att påbörja färden tillbaka i det här vidrigt trånga och kvava skrymslet. Att slutligen inse att all strävan varit förgäves.



Det ser ut som gången öppnar sig en bit framåt. Men så har det gjort förut, bara för att sluta sig allt tätare runt mig igen. Hur mycket jag än kippar efter luft, får jag alltjämt för mig att jag kvävs när som helst. Det verkar aldrig finnas nog med syre för att fylla lungorna.
Jag vet nog. Berget narrar och förleder sina barn medvetet. Famnen är skrovlig och köldslagen att nötas emot. Men alldeles där gången gör en krök, är det inte en strimma av ljus? Eller vindlar skuggorna mina ögon? Jag fortsätter. Bara en bit framåt till.







Till top