stewe

"Mina europeiska förfäder hade arbetat hårt under många århundraden; de hade satt sig i sinnet att ta världen i besittning och förvandla den, och i viss utsträckning hade de lyckats. De hade gjort det av ekonomiskt intresse, av lust till arbete, men också därför att de trodde på den egna civilisationens överlägsenhet; de hade uppfunnit drömmen, framåtskridandet, utopin, framtiden.

Denna medvetenhet om en civilisatorisk mission hade gått upp i rök under 1900-talets lopp. Européerna, eller åtminstone en del av dem, fortsatte att arbeta, ibland arbeta hårt, men de gjorde det av vinstintresse, eller på grund av neurotiska band till sin uppgift; det naiva medvetandet om den naturliga rättigheten att dominera världen och styra dess historia var nu försvunnet.

Som en konsekvens av ackumulerade ansträngningar var Europa fortfarande en rik kontinent; den fallenhet för intelligens och idogt arbete som mina förfäder uppvisat hade jag uppenbarligen förlorat. Som välmående europé kunde jag för en billig penning i andra länder skaffa mig mat, tjänster och kvinnor; som dekadent europé, medveten om min förestående död och hundraprocentigt egoistisk, såg jag ingen anledning att neka mig detta.

Jag var dock medveten om att det inte skulle hålla i längden, att människor av mitt slag inte var kapabla att garantera ett samhälles fortbestånd, nej, inte ens värdiga att leva. Det skulle inträffa mutationer, de var redan på gång, men jag lyckades inte känna mig verkligt berörd; min enda äkta motivation bestod i en lust att ta mig ur denna röra så fort som möjligt.

November månad var kulen och trist; jag läste inte mycket Auguste Comte numera. Min huvudsakliga förströelse medan Valérie var borta bestod i att iaktta molnen genom perspektivfönstren. Starar bildade enorma svärmar över Gentilly fram mot kvällen och beskrev lutande formationer och hängande spiraler över himlen; jag kände mig lite frestad att ge dem en innebörd, att tolka dem som ett apokalyptiskt varsel."