Prekaritet 2.0

Böcker / Permalink / 3

 

 

Arbetet är inte längre en säker grund, utan snarare ett upphov till osäkerhet och skamkänslor; det är på liv och död men samtidigt berövat all mening; det överväldigar en men är samtidigt så substanslöst att det skulle kunna rinna genom våra fingrar. Det är normalt att känna sig hotad och nedvärderad, att snyfta i tacksamhet över att man trots allt har ett jobb- vilket jobb som helst. Vi uppfordras att inte ta arbetet för givet men ska samtidigt acceptera att man tar oss för givet.

 

Ett sällsynt skådat perspektiv angående den moderna arbetsmarknaden som en flexibel förbannelse. Jag anser att det behövs fler som Ivor Southwood, folk som beskriver systemet bakom den mediala chimären med sina egna ord, som ger ett ansikte åt det osynliggjorda skiktet. På så sätt kan boken bitvis kännas som en livsnödvändig läsning, om inte annat än för att bekräftas i att man långt ifrån är ensam om att känna så här. Just med betoning på "bitvis" är boken briljant.

 

 

Samtidigt fortsätter den provisionsdrivne jobbcoachen att pracka på jobbsökarna självhjälpens strävsamhetsdiskurs, och den som har invändningar mot den självsäljande inriktningen – antingen på etiska grunder eller för att man helt enkelt inte kan förmå sig att ”göra det”- kommer ofelbart att beskyllas för att vara lat eller trotsig. Om man inte fullt ut kan ta till sig den anbefallna diskursen och bli sin egen försäljare, måste man åtminstone simulera anpassning för att klara testet. Idén verkar vara att om man tvingas att spela rollen kommer till och med den mest avvikande jobbsökaren till slut att gå in i karaktären. Ytagerande kommer att ersättas av djupagerande, och när processen är avslutad kommer akten som sådan att upplevas som fullständigt naturlig.

På mer än ett ställe nämner Ivor Southwood sina högre studier, liksom skulderna de medfört. Det hade han inte behövt göra – långa stycken ur Prekaritet 2.0 är övertydliga försök att trycka in massa lösryckta referenser och använda kurslitteraturtypiska låneord för att illustrera sin ståndpunkt. Det rappa ordflöde jag inledningsvis upplever som charmigt blir snabbt en irriterande störtflod av bokstäver där jag har svårt att reda ut sammanhanget. Till skillnad från tex Klein eller Chomsky finns det hos Southwood väldigt lite inkluderande i texten, det gäller att man på förhand är bekant med grundbeläggande begrepp från anti-globaliseringsrörelsen och diverse vänsterakademiska diskursanalyser för att hänga med i svängarna.
Jag är nog inte riktigt på samma frekvens alla gånger, exempelvis kapitlet där Southwood manar arbetare till motståndskamp genom att använda Camp läste jag två gånger och har fortfarande ingen koll på vad fan han egentligen menar. Hur citat av Morrisey eller elektropopduon Client hänger ihop med resten av boken har jag också svårt att greppa. Sammanfattningsvis: uppbenad i diverse artiklar hade innehållet varit riktigt bra.

 

 

Om man betraktar saken från gatans nivå, mitt bland resterna av nedtrampade skraplotter och tillskrynklade idoltävlingsdeltagare som stirrar upp från de bortslängda gratistidningarnas förstasidor, tycks det som vår nuvarande period av synbara förändringar och omvälvningar kännetecknas av att den sociala ojämlikhetens gamla former befästs snarare än upplöses.

På samma sätt som ”kriget mot terrorismen” har använts som förevändning för militärt våld och polisiär övervakning, har det ständiga talet om säkerhet utnyttjats i syfte att upprätthålla en strukturell osäkerhet. Undantagstillståndet tycks ha blivit permanent.

Arbetsgivare i Storbritannien och på andra håll inför konkurrensmässiga prestationskrav, använder sig av korttidsanställningar och förlitar sig på bemanningsföretag, och arbetarna accepterar dessa arrangemang med hela paketet av tillhörande effekter: ständig stress, söndertrasade relationer på arbetsplatserna och oregelbundna inkomster.

Bankernas skulder skjuts friktionsfritt över på staten, parallellt med att den offentliga sektorn bantas ned. Stormarknadskedjor och energibolag kammar hem enorma vinster, medan deras kunder får kämpa för att få det att gå ihop. I ju högre grad individer och gemenskaper smulas sönder av dessa krafter, desto mer effektiva blir de som fogligt råmaterial i strävan att lappa ihop det kapitalistiska murverket.

Hur kunde vi hamna i ett läge där denna typ av osäkerhet och oro tas för given, där all opposition har mattats av och där så många människors liv har reducerats till en zombietillvaro präglad av skuldslaveri och jobbsökande?

 

 

#1 - - Pål Eggert:

Den verkar ju riktigt intressant. Även om det där med motstånd med "camp" låter lite suspekt ;-) (Snälla, jag orkar inte med mer Morrisey nu, och då gillade jag t o m en och annan låt av the Smiths i min ungdom)

Svar: Jag vet faktiskt inte, det var svårt att få något grepp om vad han menade med sina olika tips på "kampmetoder" då det och något kapitel till var i stort sett oläsligt.
Jag

#2 - - S:



Och ja; Morrisey är så satans värdelös!!

#3 - - Pål Eggert:

Tacka vet jag en tidning som hette Kolla! på 90-talet där man gick in för att visa hur man skulle fuska, maska och trixa på jobb man inte gillade.

Till top