Melancholia
En film som blev omtalad redan innan den hade premiär, på grund av att regissören Lars von Trier skämtade om Hitler på presskonferansen vid Cannesfestivalen. Detta ledde till att han blev utslängd från Cannes, något som den franske kultur- och kommunikationsministern Frédéric Mitterrand applåderade. Visserligen har samme Mitterrand berättat i sin självbiografi om hur han brukar köpa sex av småpojkar i bangkok - men ärligt talat vad är det jämfört med att skämta om Hitler och nazismen?
Filmen består av två delar, var och en drygt timslång och med olika känsloton. Delarna är döpta efter handlingens två systrar - spelade av Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg.
Här finns ett överklassbröllop som aldrig verkar ta slut, där Kirsten Dunst och Alexander Skarsgårds bröllopspar till en början verka älska varandra upp över öronen men som under kvällen/natten/veckan glider ifrån varandra.
Del två handlar om andra Claires relation till Justine, där det allt tydligare framgår att Justine har nån slags bipolär diagnos och Claire pysslar om henne. Samtidigt finns den tidigare okända planeten Melancholia som långsamt styr mot jorden. Ska den passera fredligt eller förinta vår planet?
Hur filmen är då? Njäää, i jämförelse med senaste given Antichrist ganska tam. Långsam, bitvis vacker och just melankolisk på ett som är mer sövande än substansfullt. Vill man vara lite elak kan man få för sig att Hitlerspektaklet var en grej för von Trier att skapa snack om rullen istället för de gäspningar som gissningsvis kom alltmer regelbundet under visningarna. Trots att Triers annars säregna sätt att göra filmkonst bitvis känns igen så räcker det långt ifrån hela vägen.