stewe

Kära mor och Far

Ivan går på som en besatt. Igår dog min kamrat Jonas Andersson från Breiflon och jag vet inte hur många dagar jag själv har kvar, men jag antar att det inte är så många. Vi ska alla dö förr eller senare. Fast det smärtar mig och ger mig dåligt samvete att det inte verkar bättre än att ni båda ska överleva mig, när det borde vara jag som skulle bära sorgen över er och inte tvärt om. Vi ser alla vårt slut närma sig här. Om det inte blir Ivan som tar oss så tar oss hungern eller rännskitan. Det är slut på allt. Mina sista tre kulor sköt jag två ryssar och en kanin med. Det gav mig några fina minnen från jakten med dig pappa.

Ni behöver inte vara oroliga för att jag inte gjort bra ifrån mig här nere. Mitt hollandsbefäl berömde mig och Jonas häromdagen efter ett anfall och han sa att vi svenskar var mer liknade gudar av järn än vanliga människor av kött och blod. Jonas och jag har nämligen för vana att sitta uppe på pansarbilen medan de andra gömmer sig därunder. För min egen del resonerar jag som så att det är bättre att leva upprätt tills det går åt helvete än att ta till harvärjan.

Så här står det på baksidan: En kär vän begravs, en konstutställning ska öppnas och ett träd ska fällas. I en kista ligger kvarlåtenskapen från en svensk SS-soldat gömd och en författare har drabbats av skrivkramp. Barndomsvännerna Arvid, Mirjam och Stefan har lämnat byn för staden, men arvet från skogen lever kvar i dem vare sig de vill det eller inte. Är viljan att dra ut i krig densamma som viljan att skapa eller är de i själva verket varandras motsatser?

Det är med visst vemod jag avslutar Ola Nilssons trilogi. Ännu tristare är att det här faktiskt var den svagaste delen. Det fortfarande är bättre än det mesta andra, men jämfört med de andra två delarna helt klart svagare. Det har säkert med att jag inte gillar när konstnärer med stort K ska skildras, jag tycker bara det blir patetiskt och überkrystat. Kreativt skapande kombinerat med självömkande supande höjs upp på ett sätt som passat lundell eller liknande. Eller vad sägs om rader som; Det där hårda som gör att kärleken och världen är något som vi måste skydda oss ifrån. Eller om det är världen och kärleken som ska skyddas från oss? Och det ska till på köpet föreställa en dialog. Mellan två alkisar. I en sunkig bar. Tjenare.

Desto bättre är det när Ola skriver om riktiga människor, om en åldrande kvinna som eldar upp sina minnen i en kista eller kallsvettiga skildringar av spindelkrälande deleriumdrömmar. Ola är urstark i sina skildringar av rostande byar där det gamla samhället existerar parallellt med den moderna världen. Där ingenting egentligen ändrar sig under ytan.