stewe

När jag påminde dig om vad du en gång sagt så sa du:
Men du vet att även himlen skrämmer.
Jag sa: Men om jag gav dig din ensamhet så skulle ju du ge mig din.
Du sa: Du är ensam på ditt sätt, jag på mitt.
Jag sa: Men då kan vi väl vara på två människor som ensamma på varsitt sätt älskar på ett och samma?



Seriöst, vem pratar så? Släng in några referenser till Gamla Stan så har du en lundellsång, eller ännu värre nåt en birro gråtrunkat fram. Per Hagmans prosa är precis lika tillgjord och bitvis skriven tillkrånglad, inte för att jag tror att han vill exprimentera med språket utan för att det är så han tror man ska göra.
Några försonande drag finns dock, i beskrivningen av längtan í en småstad efter det man föreställer sig en storstad ska vara, är ibland riktigt vemodigt skriven. Och ibland sprakar språket till, men saknar helt enkelt något som håller intresset vid liv någon längre stund. Jag lade ner en bit efter halvvägs, och då är ändå samlingen på lite mer än 200 sidor, och novellerna i lagom långt format. Men det var bara inte lönt att fortsätta. Jävligt bra titel dock.



Men om man är jord för allra vidrigaste blommor och om de för längesen skjutit skott och ett svart stickigt ogräs tagit över resten av ens kropp och fyllt bröstet och halsen så att det känns som att man inte längre kan andas. Då är det ett under om man kan hålla sig kvar vid känslan av att man måste ut, hålla sig till det sjukliga begäret efter frisk luft för att inte förlora medvetandet eller kräkas.