stewe

Ur katakombers dvala det tisslas och det tasslas

 Hör pergament i dammsvept papyrus prassla

Det som borde vara dött,

 inför er åter står

 

Så rämnar sfinxers eviga ansikten i sand

 Så skälver fasansfullt arkeologens hand

Bind mitt multnade kött,

och bind det hårt

 

Vem är solens son och vem föddes slav

 Låt denna pyramid bli till sin egen grav

 Sten blir lagd till sten,

 varje block till börda blott

 

Så flåddes ryggar för ett fåtals inbilskhet

 Bär budskap om fåfängans förgänglighet

 Hud piskad mot ben,

 bland ökenvidder vittrar bort

 

Farsot och förtvivlan härjar åter man och land

På era hopp och drömmar ska jag bära hand

Under lock i urna lagt,

mitt brustna åderlåtna hjärta

 

Se tidens sandkorn bak förseglade glas gått i sin

Väg min skuld fjäderlätt i den yttersta periferin

Bortom Ahemaits makt,

vilar ännu min obegråtna smärta