stewe

Kanske utmärkte vi oss för något vingligare gång än de andra i entrén. Han lämnade den chict nedklädda klungan och styrde stegen direkt mot oss. Blicken så där glansig och stirrig som den bara är hos en som i sanning har skådat ljuset. I brist på bättre minne kan vi kalla honom nisse.

Påfluget, men ändå urskuldande blockerade nisse vår väg och började prata om organisationen/nätverket/klubben han var medlem i. Vad de stod för, vad de tyckte och att de absolut inte ville ha något bråk utan bara en trevlig spelning.

-Det vill jag med, sluddrade Daniel och klappade honom kamratligt på axeln. Med en förskräckt blick på handen som berört honom, fortsatte rabblandet om nissens trosbekännelser till kollektiv kultur och kramgoa konsertlokaler. Vi lyssnade artigt.

-Jaja, sade jag snart rastlös, ska vi gå in eller? Men det bara fortsatte, nu med uppenbart fiskande efter vad vi stod i diverse allmängiltiga frågor. Med menande blickar mot varandra började vi snart driva med nisse, vända bak och fram på resonemanget, medvetet missförstå plattityderna. Fast vi var på väg att lacka ur, det var bara en tidsfråga.

-Daniel, sade jag slutligen, fick vi med oss partiprogrammet?  Det sammanfattar ju våra åsikter.

-Jag tror det, sade Daniel och medan nisse misstroget stirrade med halvöppen mun började Daniel  söka igenom jackfickorna.

-Här är det ju, sade Daniel och drog fram sin handflata ur bröstfickan. Med ett ljudligt Smack placerades lavetten rakt över truten på nisse, innan vi garvande stövlade vidare in i lokalen. Där fortsatt tumult snart blev ett faktum när nisse hämtat sina polare.

Vad var det då som orsakade detta möte mellan människor? Denna klasskrock i folkölsdiffande miniformat? Något så fånigt som en T-tröja med bandnamnet Haggis på.

Sverige är ju som bekant ett speciellt litet land. Konsensus härskar, avvikelser från allmänna vägen accepteras bara i viss utsträckning och kulturutövare bör förr eller senare rätta in sig i ledet för att inte frysas ut eller förtigas.

På så sätt gör någon som rimmar på från undergroundnivå bäst i att se hur många av lasse berghagens skrynkliga kulor han får plats med i halsen. På så sätt är något av det mest stötande man kan göra att framföra nationalsången och mena det. Är du alltför drogliberal är det bäst att krypa till korset och skämma ut sig i reklamfilm eller schlagerspektakel. Är du en socialistisk vissångare bör du myshora fart på karriären tillsammans med andra integritetslösa skrällen i den kommersiella myskanalen. För att inte tala om punken, troligen den enda musikstil där det anses kontroversiellt att säga att man inte uppskattar fanatiska fnatthattar.

Nu ska jag inte påstå att Norge är något under av liberala värderingar och tillåtande kulturklimat. För i helvete, ett land som en gång bannlyste Life of Brian, där porrförbud frodas och där fjällkristen gåpåtur-moral genomsyrar hela samhället kan knappast kallas frisinnat.

Samtidigt kommer man inte ifrån att Black Metal skandalerna under nittiotalet förflyttat gränserna för vad som anses tabubelagt eller samhällsomstörtande. Åtminstone när det kommer till musik från underjorden.

Ironiskt nog är inte Haggis kontroversiella i första hand för låtar som Alle Damer er Horer eller andra meduzaminnande texter. Istället är det för deras logga med en örn som för tankarna till gamla tyskland. Skivtitlar som Stormtroopers of Hate liksom låtar som The Vikings are Coming samt This is Our Country. Att sen sångaren plus en del av de hundra(!) medlemmar som sägs ha lirat i Haggis genom åren är skinheads har knappast gjort den högervridna associationskedjan bräckligare.

Men tack vare en konsekvent inställning till antisociala provokationer och låg humor har Haggis inte hamnat ute i kylan. Senast i fjol uppträdde de utan ramaskri tillsammans med Exploited och Troublemakers i göteborg. Medan svenska affärer inte längre tar in Haggisplattor saluförs de glatt i hemlandets skivbutiker som ”The bad boys of norwegian underground” och intervjuas i vanliga Blaskor

När en hyllningsplatta till avlidne kulthjälten Joachim ”Jokke” Nielsen släpptes 2005 hade Haggis en given plats. Något som i Sverige troligen hade lett till bojkott eller åtminstone krav på avhopp från övriga medverkande. Jokkes bror Christopher, mannen bakom serien Två Trötta Typer och den animerade filmen Släpp Jimmy Fri har också tecknat skivomslag till Haggis och sägs vara god vän till sångaren Ottar Stangeland.

Huruvida kontroversen får nytt bränsle av dokumentären som kommer återstår att se, själv får jag mest känslan av en jackassorgie i upptåg och lösryckta fyllecitat av trailern. Kanske har provokationens egenvärde, liksom trycket på min gamla T-tröja, med åren flagnat och urlakats.