Mörkrets Hjärta
Jag tror insikten nådde honom till slut – men först vid själva slutet. Vildmarken hade däremot tidigt kommit att förstå sig på honom, och tagit en fruktansvärd hämnd för hans övermodiga intrång. Jag tror den hade viskat saker till honom rörande honom själv som han inte hade vetat, saker som han helt saknade begrepp om tills han sökte sig till den där gränslösa ensamheten – och viskningen hade visat sig vara oemotståndligt fascinerande. Den ekade högljutt inom honom därför att själva hans kärna var ett tomt hål.
Boken som inspirerade till en av de bästa krigsfilmer som har gjorts. Med tanke på hur många gånger jag plöjt Apocalypse Now är det kanske märkligt att jag inte gett mig på den litterära förlagan tidigare.
Hursomhelst; en klassiker i ordet srätta bemärkelse. En resa in i skuggornas epicentrum, där vildmarkens viskningar lockar med galenskap och förlösning bortom civilisationens bräckliga konstruktion. En fantastisk roman som flera gånger fick mig att nästan missa min hållplats - vilket för övrigt är det bästa betyg en bussläst bok kan få.
Trots att Mörkrets Hjärta är en för sin tid svidande kritik mot kolonalismen grymheter och behandlingen av de afrikanska folken, avslöjas i efterordet att den på "senare år" utsatts för kritik, eftersom språk och samtid uttryckte sig annorlunda om afrikaner i slutet av artonhundratalet jämfört med nu. Sån kritik luftas ju relativt ofta och fyller säkert någon funktion, även om jag personligen anser att måttstockar av idag är ganska trubbiga vapen mot förlegade uttryck och ideal. Eller för den delen mot redan döda författare och personer.
Vi hade just börjat hala hem ankarkättingen, men nu gav jag order om att släppa på den. Innan det dämpade rasslet då den löpte ut hade upphört, steg sakta ett högt, genomträngande skrik som av bottenlös förtvivlan upp genom den täta dimvita luften. Så upphörde det, och våra öron fylldes av ett jämrande sorl med skärande dissonanser, som kom så totalt oväntat att det pirrade i hårbottnen på mig under skärmmössan.
Jag vet inte hur de andra uppfattade det: för mig kändes det som om det var själva dimman som hade skrikit från alla håll samtidigt, i ett plötsligt, ursinnigt utbrott av översiggivet sorgsen klagan. Det kulminerade i ett snubblande hastigt crescendo, ett nästan outhärdligt gallskrik. När det sedan tystnade tvärt stod vi där som förvridna stenstoder med de löjligaste miner, och lyssnade som paralyserade på den överväldigande och nästan lika skrämmande tystnaden.
Lindelöws förlag har än en gång gjort en snygg klassikerutgåva, med lika stilren och läcker utformning som Bukowskiböckerna. Förutom att själva romanen är nyöversatt av favoriten Einar Hecksher finns det gott om "extramaterial" i form av Joseph Conrads brevväxling och ett analyserande efterord.
Det är inget som faller mig i smaken, men däremot bonusnovellen Pionjärerna, som är en mörk och samtidigt väldigt roligt berättelse ur samma miljö som romanen.
Rekommenderas å det varmaste.
Nej, mig kom de inte att begrava, fast det var en period där som jag minns bara dimmigt och med skrämsel och förundran, som om jag hade passerat igenom en ofattbar värld, där inget hopp fanns och ingen längtan.
Sedan var jag en dag tillbaka i den vitkalkade griftestaden, och retade mig på åsynen av folk som rände hit och dit på gatorna för att lura av varandra pengar, proppa i sig sin vedervärdiga mat, hälla i sig sitt andefattiga öl och drömma sina betydelselösa och löjliga drömmar. De gjorde intrång i mina tankar. De var inkräktare, deras uppfattning om livet upplevde jag som irriterande undanflykter, eftersom jag var så säker på att de inte rimligtvis kunde veta vad jag numera visste.