grinderman
Nick Cave har varit en följeslagare sen tidig tonår, inte så att jag spelar honom ofta men i ojämna intervaller snöar in totalt på hans musik. Egentligen är väl inte slamrig experimentlusta eller mandolinljuvlig dysterkvistmusik min stil, men Cave har lyckats förena de där båda ådrorna till en oemotståndlig mix. Och vilka texter sedan.
I mina ögon nådde han någon slags höjdpunkt med sanslöst mörka The Boatmans Call, och fastän det fanns ett knippe fantastiska låtar på No More Shall We Part tyckte jag den var ett försök att återupprepa vad som varit bäst på tidiga skivor. Det lilla jag hört av efterföljande album har gett liknande känsla av att Cave fastnat i sin egen repertoar.
Därför var det en otrolig känsla att återupptäcka honom genom Grinderman. Vrålande gitarrock men med samma svärta och speciella humor som jag dyrkat. Och som han sjunger, ylar och viskar.
Väljer man att se det som en sexfrustrerad medelålderskris eller ett ifrågasättande och drift med den maskulina konstnärsmyten och dess egofixering. Omslaget med en apan, de skäggiga kamraternas machoposerande och texter som No Pussy Blues ger intrycket av det senare. Lyssna bara på den olustiga raderna i Go Tell The Women: We are mathematicians, Some of us hold extremely, High positions/ We're sick and tired, Of all this self-serving grieving/ All we wanted, was a little consensual rape in the morning, And maybe a bit more in the evening.