stewe

Anfall är bästa försvar

Kategori: Serier

 
 
 

 

Som i en modern skeppsbrottsberättelse inleds The Walking Dead volym 5 med en hoppgivande helikopter på himmelen. När helikoptern går ned för nödlandning lämnar Rick, Michonne och Glenn fängelsets trygghet för en räddningsaktion. Snart är det istället de som hade behövts räddning då de hamnar i klorna på Guvernören: en sadistiskt lagd tyrann som genom grymma arenaspel och en privatarmé av råskinn styr en småstad i närheten. Samtidigt ökar spänningen mellan de som är kvar i fängelset, de försöker på olika vis rusta sig för en framtid som är minst sagt osäker.

 

 

 


Jag gillar Anfall är bästa försvar mycket mer än föregångaren, och det är både bytet av miljö och Guvernören som lyfter stämningen. Hade jag haft fortsättningen tillgänglig hade jag genast läst vidare, vilket ofta är bästa betyget när det gäller spänningsserier eller skräck.
Samtidigt har jag svårt att fatta riktigt tycke för karaktärerna, och till skillnad från Johanna Koljonen som skrivit förordet tycker jag att persongalleriet är endimensionellt och ser inte riktigt de psykologiska djup hon ser.

 

 

 


Däremot kan jag tycka det är märkligt med vuxna tjejer som sover jämte sin pappa när pojkvännen går iväg på uppdrag. Eller varför Carol som i förra albumet dumpade sin pojkvän för att han var otrogen plötsligt föreslår Lori att de tillsammans med Rick ska starta trekantsfamilj med barn, och därtill står helt oförstående när Lori är kallsinnig till idén. Kanske har det att göra med att jag inte varit med från början i storyn.

 

 

 

 

 

 

Köttets Lustar

Kategori: Serier

 
 


 Volym 4: Köttets Lustar är min allra första kontakt med The Walking Dead, jag har varken läst tidigare album eller ens sett teveserien. Det är dock inte svårt att glida in i detta fjärde album på svenska som är minst sagt typiskt den traditionella zombiestoryn; omringade av levande döda försöker en isolerad grupp människor leva vidare, denna gång i ett fängelse.

Friktion och konflikt lurar under ytan och eldas på av det trängda läget och instängda miljön. Den moraliska vågskålen svajar mellan att göra nödvändiga offer för att överleva och rena avrättningar, där de inblandade på längre sikt riskerar att försaka sin mänsklighet. 

 

 

Trots snygg zombieslakt i svartvitt är jag inte riktigt övertygad, men samtidigt sugen på att läsa vidare. Förordet av Michel Wenzer drar paralleller mellan Köttets Lustar och amerikanska gated communites liksom europeisk flyktingpolitik. Behovet av de andra, av verkliga eller imaginära fiender till kollektivets väl, som genomsyrar mycket av mänskligt tänkande.

Det är insiktsfullt och välskrivet, samtidigt som jag till viss del är förvånad över att ett väldigt konventionellt stycke serie kan engagera såpass. TWD innehåller ett persongalleri som omedelbart känns bekant, där tex lurken som heter Otis pratar på bred dialekt och är en rashatande bibelsmekare. Jag ser en variant av samma scenario som jag sett och läst så många gånger förr i odöda sammanhang. 

 

Trots invändningarna hoppas jag Aparts satsning på att ge ut The Walking Dead i såväl albumformat som egen tidning faller väl ut, allt som kan bidra till en levande och mångfacetterad seriekultur på svenska är välkommet. Jag passar också på att pusha för releasefesten för volym 7.

 

 

 

 

They're in town with a few days to kill

Kategori: Serier

 
 
 
 
 
 

För oss som inte var på plats finns kärnfull sammanfattning

att läsa på Skuggornas bibliotek

 
 
 
 
 
 

Redneck Manifesto - Revisited

Kategori: Böcker

 
 
 


Skin privilege is largely a myth peddled by those who are made uncomfortable by the idea of class privilege. It ain’t about skin, it’s about class. It ain’t epidermal, it’s hierarchical. Sociologist Max Weber once defined “class” as “chances on the market.”
Almost everyone except politicians and rich schmucks realize that we don’t all hurtle out of the bleeding womb with an equal chance. Not everyone is born with an equal chance to avoid dehumanizing labor. Not everyone is equally likely to dodge military service. We aren’t all born into neighborhoods equally free from crime. Not everyone has an equal shot at going to college. We can’t all expect to face equal occupational and environmental hazard. Not everyone inherits equal of land or money his or her parents.
The sheltered, pampered, weakened, atrophied, protected kids who never HAD to work to survive won’t have the remotest clue what I’m blathering about. To them, working-class anger always seems dumb, violent, and – beyond all else- groundless.

 

 

 

About three A.M. every morning, I rip myself from sleep like a fetus aborting itself. Sometimes I have to smack myself in the face to assure I won’t nod of again. Another ephedrine tablet, another mugful of shit-thick coffe. My ass squirt blood from all the speed variants I imbibe to stay awake and work. I’m often such a fatigued dishrag, I’ll just stare at my notes for hours.
But I can’t afford to close my eyelids. I’ll try to write until around seven, when me and the missus get ready for work. She’s a typist In a steel mill. I do pre-press work in a print shop. In the early evening, I try to squeeze a few more written words out of myself before I drop. And then I instinctually awake myself again at three A.M. I’m pulling two full-time shifts, just like the old man did. If I didn’t work a day job, I’d starve. And if I didn’t write at night, I’d die.   

 


Redneck psychology is best understood by exploring labor history, not racial theory. Amid all the cream-puff rhetoric about racial equality, we’ve entirely lost sight of economic equality. TV talking heads keep yippie-yi-yo-ing about racial injustice, but the fact that there are rich people and poor people is accepted without question. While all the “white” and “colored” drinking fountains may have been removed, there remain thousands of restaurants and nightclubs and golf courses and gated neighborhoods where working-class chumps of any color wouldn’t be welcome. As things stand, its blasphemous to exclude someone from your neighborhood based on any color but green.
Today, the person who proposes economic equality is held to be as nutty as someone who believes in racial
inequality. Its swallowed as an article of faith that we just couldn’t survive without bosses and workers, without investors and the bloc of human capital in which they invest. We can imagine a world without Nazis, but not a world without bosses.

 

 

 

 

 

Think before you act

Kategori: Musik

 
 
När jag nu sitter här med nya vinyler och utan något att spela dem på,
känns det där rådet plötsligt rimligare än nånsin...
 
 
 
 

Céline

Kategori: Böcker

 

 

 

Utdrag från Resa till nattens ände
Översättning Kristoffer Leandoer

 

Hon var överlycklig över att se mig igen, min mor, och grinade som en hynda som äntligen får tillbaka sin valp. Hon trodde säkert också att hon var mig till stor hjälp när hon slöt mig i sin famn, men hon var ändå underlägsen hyndan eftersom hon trodde på orden man sa till henne när man tog bort mig från henne. Hyndan tror åtminstone bara på det som hon själv kan lukta.

Min mor och jag gick den långa eftermiddagsrundan längs gatorna runt sjukhuset, vi gick och drog benen efter oss längs halvfärdiga gator där gatlyktorna inte blivit målade än, mellan ändlösa fuktdrypande husfasader där det hängde hundra små brokiga klädestrasor från fönstren, de fattigas skjortor, och vi hörde hur de små ljuden från stekflottet som knastrade på spisen till lunch växte till ett åskväder av härsket ister.

I den stora slappa vanskötseln som omger stan, där dess lögnaktiga lyx dryper ut och slutar som förruttnelse, där visar stan upp sin stora röv i form av soptunnor för vem som vill se. Det finns vissa fabriker som man undviker på sin promenad, för att de stinker av alla möjliga odörer och även vissa omöjliga, vilkas dunster till och med luften vägrar att vidarebefordra. Alldeles intill möglar det lilla tivolit bort mellan två skrovliga fabriksskorstenar, dess målade karusellhästar av trä är för dyra för dem som trånar efter dem i veckor i sträck, små strakbenta snorungar som kört in hela handen i näsan och blir stående där utan att komma ur fläcken, lockade och bortstötta på samma gång av vanskötseln, fattigdomen och musiken.

All kraft går åt att komma undan påtagligheten hos dessa platser, som ständigt tömmer ut sin jämmer över hela världen, men det spelar ingen roll vad man gör, hur mycket man än dricker, inte ens om det är rödvin, mörkt som bläck, himlen förblir densamma över dessa platser, lika låg och sluten som ett stort träsk för förortens dunster.

 

 

 

 

 

 

 

 

Reklampost

Kategori: Böcker

Miller Time

Kategori: Serier

 
 
 
 

Ett väldigt långt men fängslande Lästips


Miller var med Daredevil, Ronin och inte minst The dark knight returns och Year one en massiv ikon och inspiration under största delen av min uppväxt. Vad som sen hände med Miller vet jag inte faktiskt, hans serier blev verkligen skräp. Och som inlägget påpekar så gick Miller från den träffande kritik av ryggradslösa liberaler men också av imperialistisk Reaganpopulism som fanns i tex. TDKR till att bli en slags parodi på rabiat propagandamakare, eller som en av de många och långa kommentarerna påpekar;  ”There's just no excuse for Miller. He's an insult even to great right-wing artists.” 

 

 

 

 

 

Twin Peaks Revisited

Kategori: Film

 
 


När jag för första gången på närmare tio år återvänder till Twin Peaks ser jag även allt extramaterial som jag annars brukar strunta i. Bland alla fängslande och ointressanta intervjuer säger Sherilyn Fenn något som fäster: att ett flertal av de regissörer som var inne och rotade i Twin Peaks under seriens gång, aldrig egentligen förstod vad den handlade om.
Därför slängde de in ”lite konstigheter” för konstighetens skull, eller fick någon karaktär att bete sig märkligt och lustigt, medan seriens kreativa motor David Lynch faktiskt inte hade de där ingredienserna som ett slags udda koncept utan menade allvar med sina vridna visioner och kufiska invånare.
För Twin Peaks är mer än dansande dvärgar och röda draperier, och även om serien under sin korta existens sviktar, ja bitvis är pissusel, är kärnan skapad av Lynch/Frost lika förhäxande och motsägelsefull idag som när det en gång begav sig.

Å ena sidan en karaktärsdriven småstadsskildring, å andra sidan en seriemördarthriller med övernaturliga inslag. Svart humor, slapstick och såpavibbar blandas med skräck och surrealism.
Berättelsen tar som bekant sin början med att man finner Laura Palmers lik invirat i plast, brutalt våldtagen och mördad. Snart kopplas FBI-agent Dale Cooper till utredningen där han för en storögd sheriff Harry S. Truman snart ger prov på oortodoxa utredningsmetoder och sällsynt skådad slutledningsförmåga.

Det är kanske en liten, men samtidigt väsentlig del i varför pilotavsnittet som blev startskottet funkar så bra som den gör: det blir ingen förutsägbar krock mellan inskränkt lokalsheriff och slick storstadssnut i kampen om vem som leder utredningen. Det blir inget tuppande och hårdkokta replikskiften som snart mynnar ut i motvillig respekt och vänskap som i många andra deckar/thrillerskildringar. Istället fokuseras det på själva mordutredningen, sheriff Trumans lättnad över att få kompetent assistans, liksom Coopers ödmjukhet inför den lokala polismyndigheten och småstadens kuriositeter.

 

 

 

Det är också en berättelse som trovärdigt lyckas förmedla förlusten av en ung människa i ett litet samhälle. Laura var en person som nästan alla i Twin Peaks verkade ha någon relation till, samtidigt som alla blundade för hur hon egentligen mådde och hur hon egentligen levde. Hon blir inte bara en symbol för förlorat framtidshopp utan också för de kollektiva skygglappar samhället bär inför självdestruktivitet och sexuella övergrepp.

Förlusten av det hoppfulla löfte ungdomen bär blir kanske extra tydligt i just staden Twin Peaks, där allt väsentligt verkar ha hänt tjugo år tidigare och frusit fast i tiden sedan dess. Norma och Big Ed har trånat efter varandra och ångrat sina val i tjugo år, Catherine Martell och Ben Horne har hoppat över skaklarna i tjugo år, ja till och med Gordon Cole tappade hörseln för tjugo år sen.

Även de unga bär namn, frisyrer och mode som klingar av en svunnen tid. Fast på honkey-tonk-fiket med shackrutigt golv hörs spökjazz från jukeboxen istället för country och Rockabilly.

 

 

Mordet på Laura Palmer skapar kedjereaktioner där allt ställs på sin spets och tvingar det undanträngda till ytan. Plötsligt är allting satt i omvälvande förändring, vilket tvingar karaktärerna till handling.
Men knappast bara frisyrer och klädsel minner om ett föråldrat, i tanken mer oskuldsfullt äppelpajsamerika, inte minst gör Dale Cooper det. Hans gammeldags sätt att uttrycka sig, hans propra pojkaktiga framtoning blir tillsammans med tummen upp istället för ett höjt fuckoff-finger, en återkoppling till en idealistisk hjältetyp som försvann ur populärkulturen någonstans mellan Popeye Doyle och Punisher.

På samma sätt framstår inte en underjordisk vigilantegruppering som The Bookhouse Boys på något vis som problematisk utan tvärtom som en avdelning pojkscouter i rättrådig kamp mot ondskan. Istället för handgångna män under en korrupt byråkrati skildras statsanställda som Cooper och Major Briggs istället som moraliskt överlägsna samhällsbärare. Näst intill oklanderliga i sin pliktkänsla och rättrådighet.

 

 

I skogarna runt Twin Peaks finns något onämnbart Ont, det är vad The Bookhouse Boys svurit kämpa mot, det är vad som i förlängningen mördade Laura. Skogen är otämjd djurisk, våldsam och mörk. Egenskaper som går igen hos flera av karaktärerna som kan anses befinna sig på fel sida om lagen, eller åtminstone det moraliska rättesnöret. De är inte bara en sorts manifestation av skogen och dess otämjda natur, de är självklara motsatser till seriens hjältar i såväl framtoning som beteende.

Lika prydligt som agent Cooper stoppar ned sin skjorta eller vattenkammar sitt hår, lika bångstyriga luggar, fladdrande skjortor runt midjorna och svarta läderjackor kännetecknar hans motsatser. Inte minst den demoniske Bob som i sina solkiga jeanskläder och sitt orakade, vilt grimaserande ansikte mest liknar en tjackladdad Motörhead-roddare. Flera som ser Bobs uppenbarelse påpekar i synnerhet hur smutsigt och ovårdat hans långa och gråa hår är.

 

 
 

Bob vrålar, ylar, rör sig ryckigt och obehärskat, klättrar över möbler som ett vilt djur. På samma sätt saknar slynglar som Bobby och Mike självkontroll. De gestikulerar hetsigt, röker och dricker, tappar humöret och skäller som hundar i sin fängelsecell.

Till och med knutten James Hurley, en av de goda, framstår som oberäknelig med sina emotionella utbrott och vilja att hoppa på bågen och försvinna så snart han möter en motgång. Även Ben och Jerry Horne -trots sin harmlösa och hyfsat propra framtoning- bär spår av det oberäkneliga inom sig genom sitt vulgära frossande i såväl kvinnor som vitlöksbröd och rökta ostgrisar. Jämför tex. deras kvinnosyn med Coopers moraliska tvekan kring Audreys uppvaktning, eller för den delen bröderna Hornes matfetisch kontra Coopers suktande men ändå måttfulla hållning till kaffe och körsbärspajer.

Twin Peaks kvinnliga karaktärer är däremot de som dras till de stygga gossarna och djupt får ångra det; Norma har sin Hank, Shelly såväl Leo som Bobby, osv. Inte minst den mördade Laura Palmer som genom den återkommande frasen Fire walk with me får symbolisera faran i att leka med det lockande men okontrollerbara.

 

 

Kanaliserar berättelsen om mordet på Laura Palmer en förälders rädsla för att barnen, vår framtid, ska söka längs fel stigar och därmed kanske gå under? Eller ännu värre; att tvingas dit av en vuxenvärlds ondskefulla handlingar? Sådant som sker utan att vi vill se, eller utspelar sig bortom vår kontroll. Kanske det.

Samtidigt tycker jag dessa motsatser, lätt att driva med i sin unkna moralism av slips versus skinnpaj, blir en symbol för den motsättning mellan självförbrännande och sökande efter stabilitet som finns inom oss alla. Balans i vågskålen, om man så vill.

Förklädd bakom Black Lodge, nysläppta kåkfarare som suger på dominobrickor, en trygg familjefar som plötsligt börjar dansa, sjunga och knäppa med fingrarna maniskt, där lurar kaos och mörker. Det oförutsägbara och smärtsamma i vardagen.

Om man däremot ser bortom femtiotalspastischen, det idealistisk pojkscoutiga ytan hos Cooper finns där en empatisk eftertänksamhet, en oskuldsfull nyfikenhet och samtidigt en förutsägbarhet som känns betryggande. Även en person som Albert Rosenfield, som inledningsvis ger intryck av att vara en hård och cynisk typ, berättar för sheriff Truman att han ”i enlighet med stora män som doktor King och Gandhi” är en övertygad pacifist och humanist.

 

 

Hos flera av karaktärerna i Twin Peaks återfinns samma zen-liknande lugn och en acceptans för varandras olikheter och det annorlunda i stort, men i synnerhet hos Cooper som huvudperson. När han till exempel möter agent Bryson som blivit transvestit, utstrålar Cooper samma respektfulla och uppriktigt intresse som när han lär sig om flugfiske eller frågar ut ett vedträ. Det i sin tur gör hans hänvisningar till Tibet och drömtydning desto trovärdigare i sammanhanget.

Det är måhända det som ger det så sällsynt lyckade finalavsnittet ytterligare en dimension av fasa, att själva symbolen för det trygga och stabila slutligen spricker och visar sig dölja något helt annat. Att tillbaka från det rämnade spegelglaset grinar kaos okontrollerbart.

 

 

 

 

 

 

 

 
 

Femårsjubileum

Kategori: Publicerat

 

 

 "You do the math..."
 
 
Först en hälsning och en kall bärs till eldsjälen bakom Eskapix: Henrik Holmström. Hoppas du fortsätter din mission för fulkultur och förvridna fantasier ett bra tag till. Och eftersom det är snudd närapå 5 år sen min första publicerade novell så kör jag en koll i backspegeln.

 



Ryggont - Eskapix 5/08
 

Debut... Och den andra novell jag någonsin skickade in om jag minns rätt, och tveklöst den allra första till Eskapix. Ryggont var den enda novell som blev kvar när jag tog upp skrivandet igen efter ett uppehåll av barn och studier. Jag vill minnas att det var den första novellen jag skrev rakt upp och ner utan att våndas eller krångla till det för mycket. Fick äran att dela sidor med CJ Håkansson för första gången.
 
 
 
Nattfärd- Eskapix 6/08
 
 
En novell som liksom sin föregångare var jävligt dåligt redigerad och korrekturläst såhär i efterhand. Men samtidigt en berättelse som visade på vilja att gå åt betydligt dystrare håll än debutnovellen. Många av de där novellerna jag skrev då, för det mesta opublicerade, kretsade kring barn och föräldraskap. Så även den här.


 
Nemesis Divina- Eskapix 7/09
 
 
Här hade Eskapix gått igenom ytterligare en metamorfos, från tjock volym till till tunnare variant. Det här är nog den som mest påminner om en serietidning med häftad rygg och allt. Synd, mitt eget favoritomslag annars, av konstnären Mia Mäkilä.
Jag skrev först ett krystat bidrag till den här volymen som blev grundligt och välförtjänt ratat av lektören Miri.
Jag hade lösryckta fragment av Nemesis Divina liggande, den var egentligen ingen sammanhållen novell utan något jag skrev av mig frustrationer på. Jag fick ihop bitarna och blandade friskt Dante med väsen ur den nordisk mytologi, vilket funkade.
 
 
 
 

Köldfödd - Eskapix 1/09
 

Här hade Eskapix inte bara återgått till limmad rygg, utan också startat om från 001 igen. Har ett ex av den här volymen signerad av Mia Mäkilä som gör ännu ett höjdaromslag, denna gång där det pissas på den amerikanska drömmen. Köldfödd var en berättelse som kom till mig redo och klar, men fick stanna i huvudet i flera veckor innan jag väl knackade ner den. Det var få omskrivningar eller ens tillägg, vilket gjorde att jag kunde lägga desto mer krut på redigeringen. Lades först upp på bloggen då Holmström tyckte den var för lång för Eskapix, men trycktes senare ändå.
 
 
 
 
Parabellum- Eskapix 5/11
 
 
Jag hade kanske lite skrivkramp under år tio? Inte så värst tror jag, snarare nybliven förälder igen. Jag medverkade i två volymer med några rader lyrik men låg annars på latsidan. Eskapix hade för övrigt hittat tillbaka till en skön form med hårda pärmar och snaskiga tabloidrubriker.
Parabellum var min ansats att ge mig på något hyfsat nytt med mer action och lemlästade kroppsdelar, men det blev väl kanske som det brukar bli. En novell som skrevs snabbt med The sea came in at last av Vader på repeat. Men som jag sedan formulerade om och redigerade ett satans antal gånger, aldrig är man nöjd.
 
 
Spår i snö - Eskapixbok 2012
 
 
För att göra det ännu mer förvirrande står det alltså en 1:a på den här volymen, meningen var att med ny layout än en gång kickstarta Eskapix fast denna gång som bokserie.
När jag och Ingo tog djurvagnen norrut 2010 för att stråla samman med författargänget var det just Spår i snö som en viss CJ på balkongen försökte övertala mig att skicka in till Eskapix. Nog var jag ganska drucken, men att det skulle ta två år innan jag väl fick iväg den är väl segt även för mig. En novell som skrevs av sig själv på det där konstiga sättet det blir ibland, och vars titel borde varit Stalaktit och ingenting annat.
 
 

Blodsbunden - Vridna Historier 2012
 
 
Här har Eskapix funnit sin egentliga form, och så mycket trevligare med en titel på varje antologi istället istället för numrering. Det var mitt i sommaren när jag skrev Blodsbunden, jag satt i ett svalt källarutrymme för att undkomma en värmebölja. Berättelsen växte fram via dunkla associationskedjor och där den enda pausen bestod i att jag rotade fram Fredde Wadlings version av Blott en dag för att komma ihåg hur fan texten gick.
 
 
 
Skepnadsskiftare - Häxrötter 2012
 

Ett fantastiskt omslag. Skepnadsskiftare är en novell som liksom Köldfödd fanns i skallen färdig och klar ett bra tag innan jag fick mig själv att väl få den på nedskriven. Jag gjorde det under en natt och gick sen till jobbet och en arbetsdag där man knappast kunde beskyllas att vara på topp. Men som en kompensation behövde novellen inte mycket redigeringsarbete heller när det väl var dags för det.
 
 
Casus Belli: Blodsoffer - Brinn era djävlar! Brinn! 2013
 
 
En slags fristående uppföljare till Parabellum. Det var egentligen aldrig meningen att det skulle bli fler berättelser med Benjamin Albrektsson, men när berättelsen kom till mig var det självklart att det var han som skulle spela huvudrollen. Huruvida det blir en tredje vända till det ockulta kriget är däremot mer tveksamt. Åtminstone i skrivande stund.





 

Brinn era djävlar! Brinn!
Liksom flera av de andra böckerna finns att köpa hos Eskapix

 







 
 

The soundtrack of our lives IV

Kategori: Musik

 
 
 
 
What you gonna be is a mystery
Just don’t know
What you wanna be is a mystery
They don’t care


 
 
 
 
 
 
 
 

Sektion 5

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 

I.
Nyliberalismens bästa trick var att lura i arbetarklassen att den inte längre finns. Se hur den niosvansade piskan randar ryggarna, nationslös och nådlös. Det globala gisslet. Knegare i alla världsdelar: förena eder!
Jag önskar verkligen det var något påtagligt, inte en tanke abstrakt och nästintill ogreppbar. Jag bär den blågula ögonbindeln. Jag ser inte längre än till min egen region, staden jag bor i, familjen jag försöker hålla samman. Vår släkt, våra vänner. Egna arbetserfarenheter.

Jag försöker bryta ner det väldiga till det påtagliga. Ett världsperspektiv bytt mot ett stycke karg jord, ändå rinner orden mellan mina fingrar. Arbete som en nedbrytningsmekanism. Arbete som en avtryckare.

 

II.

Sådana som jag finns i varje förort, i varje småstad, varje byhåla i hela landet. Den outbildade och oformliga människomassan. Marginaljusterade medborgare. Kanonmat för låglönesektorn.
En gång var det ett möte med representanter för frivården, socialen, beroendecentrum, arbetsförmedlingen. Så många kuggar av maskineriet. Vi satt på stolar i en ring. Pratade om mig, genant, verklighetsfrämmande och otäckt. De sa att jag fick den här chansen, att de hoppades att jag skulle ta den, se till att göra det bästa av arbetet jag valt. Så jag jobbade i mer än tio år, varje tillfälle jag fick, varje uppdrag som gavs, varje tidsbestämd anställning vidare mot nästa stämplingsperiod. På senare år genom alltfler konflikter, växande agg och uppgivenhet. En tuggande trötthet äter mig tömd. Jag har tagit det som ett kvitto på den jag var, och den jag ännu är.
Men de kvinnor jag jobbat tillsammans med; starka, kloka och fullständigt oumbärliga för verksamheterna. Varför har också de behandlats som det vore en ynnest för dem att få deltidstjänster och timanställningar slängda åt sig? Varför har de gått med ont i magen till medarbetarsamtal för att höra om bristande utbildning och hur mörk framtidshorisonten ser ut, när deras kompetens och yrkesskicklighet är det enda som hindrar det kommunala systemet från totalkollaps?
De talar om att påminna varandra om att man är värdefull, att lära sig belöna sig själv, om att känna igen stressfaktorerna hos sig själv och hos arbetskamraterna. De talar om nästan allting, men alltför sällan om själva problemet.

 

III.
Det som upptagit en beskärd del av mina chefers tid under åren har varit utbildningar i kommunikation. Det har varit kurser i att kommunicera med sina medarbetare, att kommunicera glädje, att kommunicera ansvar, att kommunicera som en ledare…
Ändå har så få av dem ägt förmågan att skriftligen formulera ett enkelt dokument utan grava stavnings- och syftningsfel. Flera av dem har skapat sådan förvirring och gett såpass luddiga svar att det varit poänglöst att mejla dem verksamhetsfrågor, eller ens frågor i allmänhet. Vilket ibland varit förödande för satellitverksamheter och externt arbete.

Andra chefer har till och med uttryckt sig så klumpigt att det lett till rena arbetsplatskonflikter. Ibland har det därför kommit order uppifrån att verksamhetschefen ska sköta all kommunikation muntligen hädanefter. Men även det personliga mötet fungerar bristfälligt, inte sällan leder ett möte till ännu flera möten. Antingen för att få klarhet i vad som egentligen bestämdes i det första mötet, eller för att räta ut sårade känslor och övertramp som uppstod på föregående möte.

Den spända situation som uppstår när varken skriftlig eller verbal kommunikation fungerar leder i förlängningen till att alla arbetsplatsmöten blir toppstyrda tillställningar där arbetsledaren förutom att lyfta harmlösa frågeställningar – tex. vilka som kan samåka till nästa kommunikationskurs, vems tur är det att köpa fika-  reducerar sin roll till att informera om vad kommunledningen beslutat kring budgeten.

Alltså; samma chefer som pratar om vikten av högre utbildning hos sin personalstyrka har stora problem att formulera sig i såväl skrift som tal. Samma chefer som pratar om kunskap och kommunikation verkar inte bara sakna grundläggande delar själva, utan verkar immuna mot fortbildning.

Vad blir slutsatsen? Att det är väsentligt att den som utför arbetet skaffar sig pappersbevis på vad den kan och vet. Men för den som ska leda arbetet räcker det att hjälpligt kunna upprepa vad någon på högre position sagt.

 

IV.

Det stör mig ofta att jag faktiskt trodde på vad som sades på det där mötet om min framtid en gång i tiden. Att jag svalde betet och gick in med någon slags tro på att arbeta mig till en anställd bland andra, bedömd efter förmåga och insats. Att jag kastade bort tio år och satte mig i en ekonomisk löpsnara. Jag är fast i ett upprepande, i ett låst och hackande läge, där samma ord repeteras och samma slutna kretsar knastrar och surrar. Fånge i en oförmåga till framåtrörelse.

Det stör mig att arbetet så lätt lockar fram det cyniska och felriktade hatet inuti mig. Hur jag i slutändan föraktar mig själv och alla andra som upprätthåller ordningen för en pissig lönecheck. Jag tror inte ens att det ligger någon slags strategi bakom, ingen raffinerad struktur för att säkerställa den inkompetens som genomsyrar systemet. Utan bara vanlig idioti, om än symbiotiskt samverkande.

Men jag minns när vi gick tysta genom skogen. Hans axlar sänktes. Ticksen avtog och han gick där makligt och med lugn i rörelserna. Det var en uppgift som just då kändes som den viktigaste i världen. Jag gjorde mitt bästa för att läsa av, att förstå och respektera.

Ibland tänker jag på hur han en gång stannade längre fram på stigen, väntade in mig. Sträckte ut en hand och klappade mig på axeln och såg mig med lugn, stark och klar blick. Kanske var hans virrvarr av sinnen och intryck någonting annat just där och då. Som ett kort andrum i orkanens öga.

 

V.

De där timmarna man vrider klockan fram om våren och bak till vinter, var tar de vägen? Jag får för mig att de samlas på hög i hörnen hos mig, tillsammans med dammråttorna. Och att det är därför tiden står stilla här.

”När är du född”, frågar hon. Jag svarar 1977.

”Vad är din yrkesutbildning”, frågar hon.

”Ingen”, svarar jag.

”Gymnasiekompetens då?” Jag svarar komvux, vissa ämnen.

”Annan utbildning”, frågar hon.

”Ingen”, svarar jag.

”Körkort”, frågar hon.

”Inget”, svarar jag.

”Ser du några skäl till att du inte kan arbeta heltid”, frågar hon.

”Jag vill bara jobba”, svarar jag. ”Med vad som helst just nu.” Hon ler snett.

”Det är precis vad vi vill höra.” Hon tar en paus från dataskärmen, hennes ögon flackar och hon blinkar oavbrutet. Hennes blick fastnar på min dyblöta, ännu droppande jacka.

”Regnar det ute?”

”Ja och blåser ordentligt”, säger jag men tillägger, ”fast dom säger att det kommer bli mycket värre.”