stewe

Sektion 5

Kategori: Bloggverk

 
 
 
 

I.
Nyliberalismens bästa trick var att lura i arbetarklassen att den inte längre finns. Se hur den niosvansade piskan randar ryggarna, nationslös och nådlös. Det globala gisslet. Knegare i alla världsdelar: förena eder!
Jag önskar verkligen det var något påtagligt, inte en tanke abstrakt och nästintill ogreppbar. Jag bär den blågula ögonbindeln. Jag ser inte längre än till min egen region, staden jag bor i, familjen jag försöker hålla samman. Vår släkt, våra vänner. Egna arbetserfarenheter.

Jag försöker bryta ner det väldiga till det påtagliga. Ett världsperspektiv bytt mot ett stycke karg jord, ändå rinner orden mellan mina fingrar. Arbete som en nedbrytningsmekanism. Arbete som en avtryckare.

 

II.

Sådana som jag finns i varje förort, i varje småstad, varje byhåla i hela landet. Den outbildade och oformliga människomassan. Marginaljusterade medborgare. Kanonmat för låglönesektorn.
En gång var det ett möte med representanter för frivården, socialen, beroendecentrum, arbetsförmedlingen. Så många kuggar av maskineriet. Vi satt på stolar i en ring. Pratade om mig, genant, verklighetsfrämmande och otäckt. De sa att jag fick den här chansen, att de hoppades att jag skulle ta den, se till att göra det bästa av arbetet jag valt. Så jag jobbade i mer än tio år, varje tillfälle jag fick, varje uppdrag som gavs, varje tidsbestämd anställning vidare mot nästa stämplingsperiod. På senare år genom alltfler konflikter, växande agg och uppgivenhet. En tuggande trötthet äter mig tömd. Jag har tagit det som ett kvitto på den jag var, och den jag ännu är.
Men de kvinnor jag jobbat tillsammans med; starka, kloka och fullständigt oumbärliga för verksamheterna. Varför har också de behandlats som det vore en ynnest för dem att få deltidstjänster och timanställningar slängda åt sig? Varför har de gått med ont i magen till medarbetarsamtal för att höra om bristande utbildning och hur mörk framtidshorisonten ser ut, när deras kompetens och yrkesskicklighet är det enda som hindrar det kommunala systemet från totalkollaps?
De talar om att påminna varandra om att man är värdefull, att lära sig belöna sig själv, om att känna igen stressfaktorerna hos sig själv och hos arbetskamraterna. De talar om nästan allting, men alltför sällan om själva problemet.

 

III.
Det som upptagit en beskärd del av mina chefers tid under åren har varit utbildningar i kommunikation. Det har varit kurser i att kommunicera med sina medarbetare, att kommunicera glädje, att kommunicera ansvar, att kommunicera som en ledare…
Ändå har så få av dem ägt förmågan att skriftligen formulera ett enkelt dokument utan grava stavnings- och syftningsfel. Flera av dem har skapat sådan förvirring och gett såpass luddiga svar att det varit poänglöst att mejla dem verksamhetsfrågor, eller ens frågor i allmänhet. Vilket ibland varit förödande för satellitverksamheter och externt arbete.

Andra chefer har till och med uttryckt sig så klumpigt att det lett till rena arbetsplatskonflikter. Ibland har det därför kommit order uppifrån att verksamhetschefen ska sköta all kommunikation muntligen hädanefter. Men även det personliga mötet fungerar bristfälligt, inte sällan leder ett möte till ännu flera möten. Antingen för att få klarhet i vad som egentligen bestämdes i det första mötet, eller för att räta ut sårade känslor och övertramp som uppstod på föregående möte.

Den spända situation som uppstår när varken skriftlig eller verbal kommunikation fungerar leder i förlängningen till att alla arbetsplatsmöten blir toppstyrda tillställningar där arbetsledaren förutom att lyfta harmlösa frågeställningar – tex. vilka som kan samåka till nästa kommunikationskurs, vems tur är det att köpa fika-  reducerar sin roll till att informera om vad kommunledningen beslutat kring budgeten.

Alltså; samma chefer som pratar om vikten av högre utbildning hos sin personalstyrka har stora problem att formulera sig i såväl skrift som tal. Samma chefer som pratar om kunskap och kommunikation verkar inte bara sakna grundläggande delar själva, utan verkar immuna mot fortbildning.

Vad blir slutsatsen? Att det är väsentligt att den som utför arbetet skaffar sig pappersbevis på vad den kan och vet. Men för den som ska leda arbetet räcker det att hjälpligt kunna upprepa vad någon på högre position sagt.

 

IV.

Det stör mig ofta att jag faktiskt trodde på vad som sades på det där mötet om min framtid en gång i tiden. Att jag svalde betet och gick in med någon slags tro på att arbeta mig till en anställd bland andra, bedömd efter förmåga och insats. Att jag kastade bort tio år och satte mig i en ekonomisk löpsnara. Jag är fast i ett upprepande, i ett låst och hackande läge, där samma ord repeteras och samma slutna kretsar knastrar och surrar. Fånge i en oförmåga till framåtrörelse.

Det stör mig att arbetet så lätt lockar fram det cyniska och felriktade hatet inuti mig. Hur jag i slutändan föraktar mig själv och alla andra som upprätthåller ordningen för en pissig lönecheck. Jag tror inte ens att det ligger någon slags strategi bakom, ingen raffinerad struktur för att säkerställa den inkompetens som genomsyrar systemet. Utan bara vanlig idioti, om än symbiotiskt samverkande.

Men jag minns när vi gick tysta genom skogen. Hans axlar sänktes. Ticksen avtog och han gick där makligt och med lugn i rörelserna. Det var en uppgift som just då kändes som den viktigaste i världen. Jag gjorde mitt bästa för att läsa av, att förstå och respektera.

Ibland tänker jag på hur han en gång stannade längre fram på stigen, väntade in mig. Sträckte ut en hand och klappade mig på axeln och såg mig med lugn, stark och klar blick. Kanske var hans virrvarr av sinnen och intryck någonting annat just där och då. Som ett kort andrum i orkanens öga.

 

V.

De där timmarna man vrider klockan fram om våren och bak till vinter, var tar de vägen? Jag får för mig att de samlas på hög i hörnen hos mig, tillsammans med dammråttorna. Och att det är därför tiden står stilla här.

”När är du född”, frågar hon. Jag svarar 1977.

”Vad är din yrkesutbildning”, frågar hon.

”Ingen”, svarar jag.

”Gymnasiekompetens då?” Jag svarar komvux, vissa ämnen.

”Annan utbildning”, frågar hon.

”Ingen”, svarar jag.

”Körkort”, frågar hon.

”Inget”, svarar jag.

”Ser du några skäl till att du inte kan arbeta heltid”, frågar hon.

”Jag vill bara jobba”, svarar jag. ”Med vad som helst just nu.” Hon ler snett.

”Det är precis vad vi vill höra.” Hon tar en paus från dataskärmen, hennes ögon flackar och hon blinkar oavbrutet. Hennes blick fastnar på min dyblöta, ännu droppande jacka.

”Regnar det ute?”

”Ja och blåser ordentligt”, säger jag men tillägger, ”fast dom säger att det kommer bli mycket värre.”

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentarer

  • Pål Eggert säger:

    Underbar text. Här har vi någon som inte bara kan skriva rent regelmässigt (till skillnad från cheferna som beskrivs i inlägget) utan även gör det med stil. Det var nästan - nästan - humor att läsa hur vissa förbjöds att kommunicera i skrift till sina medarbetare.
    Beskrivningen av kvinnor i kommunal verksamhet, hur de bär upp den och samtidigt inte ser sitt värde, inte kan ställa krav utan närmast sysslar med självhjälp var gripande.
    Motstägelserna stretar i texten, vill bryta sig ut.

    2013-04-09 | 23:04:45
    Bloggadress: http://varldenskabrinna.blogspot.se/
  • CJ säger:

    Du rockar. Seriöst.

    Svar: Tack, det betyder kanonmycket att ni gillade.
    Jag

    2013-05-10 | 13:17:21
  • Janne säger:

    5:an är lysande. Det är stillsam humor när den är som bäst.

    Svar: Tack Janne, kul att du läste och gillade.
    Jag

    2013-10-22 | 18:18:31
    Bloggadress: http://www.svenskapache.se

Kommentera inlägget här: