stewe

 

 

När jag för första gången på närmare tio år återvänder till Twin Peaks ser jag även allt extramaterial som jag annars brukar strunta i. Bland alla fängslande och ointressanta intervjuer säger Sherilyn Fenn något som fäster: att ett flertal av de regissörer som var inne och rotade i Twin Peaks under seriens gång, aldrig egentligen förstod vad den handlade om.
Därför slängde de in ”lite konstigheter” för konstighetens skull, eller fick någon karaktär att bete sig märkligt och lustigt, medan seriens kreativa motor David Lynch faktiskt inte hade de där ingredienserna som ett slags udda koncept utan menade allvar med sina vridna visioner och kufiska invånare.
För Twin Peaks är mer än dansande dvärgar och röda draperier, och även om serien under sin korta existens sviktar, ja bitvis är pissusel, är kärnan skapad av Lynch/Frost lika förhäxande och motsägelsefull idag som när det en gång begav sig.

Å ena sidan en karaktärsdriven småstadsskildring, å andra sidan en seriemördarthriller med övernaturliga inslag. Svart humor, slapstick och såpavibbar blandas med skräck och surrealism.
Berättelsen tar som bekant sin början med att man finner Laura Palmers lik invirat i plast, brutalt våldtagen och mördad. Snart kopplas FBI-agent Dale Cooper till utredningen där han för en storögd sheriff Harry S. Truman snart ger prov på oortodoxa utredningsmetoder och sällsynt skådad slutledningsförmåga.

Det är kanske en liten, men samtidigt väsentlig del i varför pilotavsnittet som blev startskottet funkar så bra som den gör: det blir ingen förutsägbar krock mellan inskränkt lokalsheriff och slick storstadssnut i kampen om vem som leder utredningen. Det blir inget tuppande och hårdkokta replikskiften som snart mynnar ut i motvillig respekt och vänskap som i många andra deckar/thrillerskildringar. Istället fokuseras det på själva mordutredningen, sheriff Trumans lättnad över att få kompetent assistans, liksom Coopers ödmjukhet inför den lokala polismyndigheten och småstadens kuriositeter.

 

 

 

Det är också en berättelse som trovärdigt lyckas förmedla förlusten av en ung människa i ett litet samhälle. Laura var en person som nästan alla i Twin Peaks verkade ha någon relation till, samtidigt som alla blundade för hur hon egentligen mådde och hur hon egentligen levde. Hon blir inte bara en symbol för förlorat framtidshopp utan också för de kollektiva skygglappar samhället bär inför självdestruktivitet och sexuella övergrepp.

Förlusten av det hoppfulla löfte ungdomen bär blir kanske extra tydligt i just staden Twin Peaks, där allt väsentligt verkar ha hänt tjugo år tidigare och frusit fast i tiden sedan dess. Norma och Big Ed har trånat efter varandra och ångrat sina val i tjugo år, Catherine Martell och Ben Horne har hoppat över skaklarna i tjugo år, ja till och med Gordon Cole tappade hörseln för tjugo år sen.

Även de unga bär namn, frisyrer och mode som klingar av en svunnen tid. Fast på honkey-tonk-fiket med shackrutigt golv hörs spökjazz från jukeboxen istället för country och Rockabilly.

 

 

Mordet på Laura Palmer skapar kedjereaktioner där allt ställs på sin spets och tvingar det undanträngda till ytan. Plötsligt är allting satt i omvälvande förändring, vilket tvingar karaktärerna till handling.
Men knappast bara frisyrer och klädsel minner om ett föråldrat, i tanken mer oskuldsfullt äppelpajsamerika, inte minst gör Dale Cooper det. Hans gammeldags sätt att uttrycka sig, hans propra pojkaktiga framtoning blir tillsammans med tummen upp istället för ett höjt fuckoff-finger, en återkoppling till en idealistisk hjältetyp som försvann ur populärkulturen någonstans mellan Popeye Doyle och Punisher.

På samma sätt framstår inte en underjordisk vigilantegruppering som The Bookhouse Boys på något vis som problematisk utan tvärtom som en avdelning pojkscouter i rättrådig kamp mot ondskan. Istället för handgångna män under en korrupt byråkrati skildras statsanställda som Cooper och Major Briggs istället som moraliskt överlägsna samhällsbärare. Näst intill oklanderliga i sin pliktkänsla och rättrådighet.

 

 

I skogarna runt Twin Peaks finns något onämnbart Ont, det är vad The Bookhouse Boys svurit kämpa mot, det är vad som i förlängningen mördade Laura. Skogen är otämjd djurisk, våldsam och mörk. Egenskaper som går igen hos flera av karaktärerna som kan anses befinna sig på fel sida om lagen, eller åtminstone det moraliska rättesnöret. De är inte bara en sorts manifestation av skogen och dess otämjda natur, de är självklara motsatser till seriens hjältar i såväl framtoning som beteende.

Lika prydligt som agent Cooper stoppar ned sin skjorta eller vattenkammar sitt hår, lika bångstyriga luggar, fladdrande skjortor runt midjorna och svarta läderjackor kännetecknar hans motsatser. Inte minst den demoniske Bob som i sina solkiga jeanskläder och sitt orakade, vilt grimaserande ansikte mest liknar en tjackladdad Motörhead-roddare. Flera som ser Bobs uppenbarelse påpekar i synnerhet hur smutsigt och ovårdat hans långa och gråa hår är.

 

Bob vrålar, ylar, rör sig ryckigt och obehärskat, klättrar över möbler som ett vilt djur. På samma sätt saknar slynglar som Bobby och Mike självkontroll. De gestikulerar hetsigt, röker och dricker, tappar humöret och skäller som hundar i sin fängelsecell.

Till och med knutten James Hurley, en av de goda, framstår som oberäknelig med sina emotionella utbrott och vilja att hoppa på bågen och försvinna så snart han möter en motgång. Även Ben och Jerry Horne -trots sin harmlösa och hyfsat propra framtoning- bär spår av det oberäkneliga inom sig genom sitt vulgära frossande i såväl kvinnor som vitlöksbröd och rökta ostgrisar. Jämför tex. deras kvinnosyn med Coopers moraliska tvekan kring Audreys uppvaktning, eller för den delen bröderna Hornes matfetisch kontra Coopers suktande men ändå måttfulla hållning till kaffe och körsbärspajer.

Twin Peaks kvinnliga karaktärer är däremot de som dras till de stygga gossarna och djupt får ångra det; Norma har sin Hank, Shelly såväl Leo som Bobby, osv. Inte minst den mördade Laura Palmer som genom den återkommande frasen Fire walk with me får symbolisera faran i att leka med det lockande men okontrollerbara.

 

 

Kanaliserar berättelsen om mordet på Laura Palmer en förälders rädsla för att barnen, vår framtid, ska söka längs fel stigar och därmed kanske gå under? Eller ännu värre; att tvingas dit av en vuxenvärlds ondskefulla handlingar? Sådant som sker utan att vi vill se, eller utspelar sig bortom vår kontroll. Kanske det.

Samtidigt tycker jag dessa motsatser, lätt att driva med i sin unkna moralism av slips versus skinnpaj, blir en symbol för den motsättning mellan självförbrännande och sökande efter stabilitet som finns inom oss alla. Balans i vågskålen, om man så vill.

Förklädd bakom Black Lodge, nysläppta kåkfarare som suger på dominobrickor, en trygg familjefar som plötsligt börjar dansa, sjunga och knäppa med fingrarna maniskt, där lurar kaos och mörker. Det oförutsägbara och smärtsamma i vardagen.

Om man däremot ser bortom femtiotalspastischen, det idealistisk pojkscoutiga ytan hos Cooper finns där en empatisk eftertänksamhet, en oskuldsfull nyfikenhet och samtidigt en förutsägbarhet som känns betryggande. Även en person som Albert Rosenfield, som inledningsvis ger intryck av att vara en hård och cynisk typ, berättar för sheriff Truman att han ”i enlighet med stora män som doktor King och Gandhi” är en övertygad pacifist och humanist.

 

 

Hos flera av karaktärerna i Twin Peaks återfinns samma zen-liknande lugn och en acceptans för varandras olikheter och det annorlunda i stort, men i synnerhet hos Cooper som huvudperson. När han till exempel möter agent Bryson som blivit transvestit, utstrålar Cooper samma respektfulla och uppriktigt intresse som när han lär sig om flugfiske eller frågar ut ett vedträ. Det i sin tur gör hans hänvisningar till Tibet och drömtydning desto trovärdigare i sammanhanget.

Det är måhända det som ger det så sällsynt lyckade finalavsnittet ytterligare en dimension av fasa, att själva symbolen för det trygga och stabila slutligen spricker och visar sig dölja något helt annat. Att tillbaka från det rämnade spegelglaset grinar kaos okontrollerbart.