Bländverk 2

Publicerat / Permalink / 0
 
 
 
 
Ett utdrag från titelnovellen i skräckantologin Bländverk

 

Jag visste att korsvägen västerut skulle föra mig upp till skolbyggnaden, den vägen satt inpräntad i min skalle, som ett brännmärke. Men ändå gick jag ditåt. Det var som att någon färgsatte alla vita fält i mitt minne och att någon fyllde alla blanka håligheter med dofter och ljud. Jag mindes hur vi rasade med cyklar från lägenhetslängorna till lektionerna, till affären, kiosken och videobutiken vid macken. Det var vår verklighet. Med ett barns ögon såg jag den bitterljuva barndomens begränsade världsyta.

Men trottoaren jag kände så väl, var tom i min dröm. Ingen gick där utom jag. Det syntes inga livstecken i fönstren. Cykelställen och parkeringsplatserna stod övergivna. Jag stannade till och betraktade andra sidan vägen, det var nämligen där människorna fanns. Där fanns liv och rörelse, som en puls genom asfalten och betonghusen.

Jag kände mig övergiven där jag stod, så långt borta från dom andra. Men fastän gatan var fri från trafik och inget fysiskt hinder begränsade min väg, kunde jag inte förmå mig själv att korsa över till människorna på den andra trottoaren.

Jag minns att folket jag såg på andra sidan gatan verkade vara på väg någonstans, de svepte förbi varandra som om de hade väldigt bråttom. Rörelsen av människor var som en medveten ström eller som en skickligt koreograferad konstruktion. De verkade nästan snudda varandra men ändå aldrig tveka på steget eller tvingas väja åt sidan.

Emellanåt stannade några av dem och skakade hand. De ställde sig nära varann, som älskande gör när de möts vid hållplatser. Med samma böljande, aldrig dröjande rörelser lossade de sina egna ansikten och bytte med den som stod mitt emot dem. De gjorde det utan att skämmas, som att det var det mest naturliga och självklara som fanns.

Jag tänkte att det inte var riktiga ansikten, utan stela, sträva masker i syntetiskt material. För de där ansiktena såg annorlunda ut just i ögonblicket när de bytte händer; som den gula och döda hud man ibland skalar av från hälarna.

Det var så märkligt. Trots att de bar någon annans ansikte såg jag ingen egentlig skillnad från hur de sett ut innan. Hade jag inte sett det nakna blödande köttet och de syntetiska ansiktena i ögonblicket maskerna bytte händer, hade jag aldrig kunnat avgöra vad som hänt. Jag minns att det fyllde mig med en olustig känsla, hur dom bara kunde ta någon annans ansikte och gå vidare längs gatan som om ingenting hade hänt.

När jag vaknade tände jag lampan innan jag satte mig upp i sängen. Med svettiga fingrar utforskade jag mitt eget ansikte, min panna och min hals. Jag kände extra noga längs käklinjen och hårfästet efter dolda fogar.

 

 

 

 

 

Hela boken finns att ladda ner gratis som app för Android H Ä R

 

 

 

 

 

 

 

 

Till top