På Marmorklipporna
Jag anser att en man visar sin mognad genom sitt motstånd. Antingen passar man in, eller också passar man inte in. Jag har lyckligtvis alltid haft svårt att passa in, och det är ett bekymmer som jag haft från skoltiden ända till idag.
Dekorerad frontsoldat, filosof, zoolog, författare och anarkistiskt lagd nationalist – det är inte bara svårt utan nästan omöjligt att inte fascineras av Ernst Jünger efter att ha tagit del av Hans Blomqvist och Erik Ågrens medryckande efterord i Bakhålls nyöversättning av romanen På marmorklipporna.
Ett smakprov: ”Det är ingen tillfällighet att Jünger angav sin skoltid som inledningen till sina bekymmer. Han kände sig som en outsider redan från barnsben och hatade alla former av tvång. [..] Jünger har beskrivit sin skoltid som ett tretton år långt lidande. Till följd av usla studieprestationer tvingades han byta skola ett dussintals gånger. Till slut placerades han i en skola för odisciplinerade och obegåvade pojkar. Först vid tretton års ålder fick han flytta hem till föräldrarna som nu bodde i Rehburg. Han har berättat hur han ännu i vuxen ålder plågades av mardrömmar - inte om skyttegravskrigets fasor, utan om läxor och förhör. Som flykt från den plågsamma skolan läste han huvudsakligen krigs- och äventyrsböcker och fantiserade om att likt den berömde forskningsresanden Stanley fara till Afrika.”
I övrigt handlar efterordet mycket om nazityskland, där Jünger inledningsvis såg en möjlighet att besanna sin vision om en diktatur av soldatarbetare, men där han snart blev en black om foten på regimen, vägrade underordna sig och betraktades efter romanen På marmorklipporna av många som en kritiker av det nationalsocialistiska systemet och dess grymhet. Samtidigt ges knappast någon överslätande eller svartvit bild av Jüngers ställningstagande varken före, under, eller efter kriget.
För det mesta ville Belovar följa med oss men vi gick helst utan honom. Det verkade som om hans närvaro lockade fram slöddret ur skogsbyarna, liksom vargen skapar oro när han stryker omkring i markerna. Detta var säkert i gamle Belovars smak men vi var ute i annat ärende. Vi gick utan vapen, utan tjänare, och hade lätta, silvergrå kappor för att inte synas så bra i dimman. Över myrar och genom vassar sökte vi oss försiktigt fram mot de stora skogarnas yttersta utlöpare.
Så snart vi lämnat betesmarkerna märkte vi att våldet blev påtagligare och mer närvarande. Dimman svepte fram genom busksnåren och vassruggarna prasslade i vinden. Ja, till och med marken vi gick på tycktes mer främmande och obekant. Men särskilt oroväckande var att minnet ibland svek oss. Då blev naturen förvillande och ogripbar och påminde om landskap som man ser i drömmen.
I skydd från ett oväder lunkade jag rastlös runt på biblioteket och ryckte åt mig På marmorklipporna från en hylla mest för att ha något att bläddra i. Det blev så att jag sträckläste första kapitlet och kände mig ganska omtumlad, språket var vackert och drömlikt men hade ändå något av rakt och hårdkokt berättande över sig. Just utdraget nedan läste jag två gånger, fascinerad och förtrollad.
I helhet hade boken desto mer brister. De färg- och doftsprakande beskrivningar av hus och miljöer tog för det mesta överhanden framför berättelsen om Överskogvaktaren som kommer med brandskattning och förintelse till Stora Marinas paradislika trakter.
Men när den vackra prosan och det drivna berättandet samverkar, är Jünger rasande bra. Vissa scener blir mer levande än andra, som konsten att mata lansormar med mjölk i silvergrytor, liksom den diaboliska hunden med en solfjäder av vassa knivblad runt halsen.
Det kändes som om vi såg landskapet på ett nytt sätt, vi betraktade det med ögon som tycktes urskilja guldet och kristallerna i lysande ådror djupt nere i den glasaktiga jorden. Och då hände det att de närmade sig: de grå, skugglika andarna som bott i landet sedan urminnes tider, långt innan klockorna i klosterkyrkan börjat klämta och innan någon plog plöjt jorden. De närmade sig försiktigt, med sina grova, träaktiga ansikten, som på något obegripligt sätt var muntra och fruktansvärda på samma gång, och vi – skräckslagna och djupt rörda - såg dem där i vinbergens land. Ibland tycktes de vilja säga något, men i nästa ögonblick var det som om de gått upp i rök.