stewe

Men det som var hårdast i början av fängelsevistelsen var att jag hade tankar som en fri människa. Jag fick till exempel lust att vara på en strand och gå ner mot havet. När jag föreställde mig hur de första vågorna lät under fotsulorna, hur kroppen gled ner i vattnet och vilken befrielse jag då upplevde – då kände jag plötsligt hur tätt inpå de var, väggarna i mitt fängelse. Men det varade bara några månader. Sen hade jag bara fångtankar.

Främlingen är en väldigt bra titel på boken om Meursault som genom olyckliga omständigheter hamnar i klorna på rättvisan. Det är en bok färgad av Camus uppväxt i Alger och dåtidens koloniala förtryck: araber beskrivs som främmande flockdjur och ges knappt namn, inte ens som offer under en rättegång. Det är ett större brott att visa oberörd på sin mammas begravning än ha ihjäl en Algerier.

Som om denna stora vrede hade renat mig från det onda, tömt mig på hopp, inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och att jag var lycklig igen. För allt skulle fullbordas, för att jag skulle känna mig mindre ensam återstod det bara att önska att det kom många åskådare på dagen för min avrättning, och att de hälsade mig med hatiska skrik.

Samtidigt är Meursault den som är den egentliga främlingen. Annorlunda genom sitt beteendemönster, sin brist på empati och sin rationella känslokyla passar han egentligen inte in någonstans. Han är mer av en betraktare av det som sker, än en aktiv deltagare. Trots mina egna blygsamma erfarenheter vid skranket kan jag inte låta bli att tycka att Camus kompakta och medryckande skildring är en knivskarp iakttagelse av rättssystemet och dess mekanismer. Rekommenderas.

Han sa: ”Där har vi dem.”
Jag frågade: ”Vilka då?” och han upprepade ”Tidningarna”. Han kände en av journalisterna, som just då fick syn på honom och tog sig fram till oss. Det var en äldre vänlig man med lätt grimaserande ansikte. Mycket hjärtligt skakade han hand med polismannen. Då lade jag märke till att alla träffades, utbytte hälsningar och pratade som på en klubb där det är roligt att träffa folk från samma miljö som man själv. Det var också så jag tolkade mitt egendomliga intryck av att jag var överflödig, lite som en inkräktare.