stewe

- Det var Lennart Hyland som var ute på turné och träffade en brud en kväll och de gick hem till henne men hon ville ha mörkt och när de lagt sig och det var becksvart började Hyland som en riktig Romeo med skallen nere vid hennes tår och arbetade sig uppåt. När han kom till knäna kände hon efter med händerna om hans flint och sa: Den där får du ta det försiktigt med!
Jodå, historien fungerade. Många drog på munnen. Och även om alla vid borden runt omkring inte tyckte att historien var så förbaskat kul, så skrattade jag mig själv halvt fördärvad redan före poängen. Sedan delade vi ut polyestermössor med reklamtryck till alla medarbetare. Man måste tänka på sina anställda.

Visst är mycket som man kanske anat i Aschbergs bok Nyklippt- Sanna berättelser ur livet, samtidigt som jag kanske lite fördomsfullt  blir lite överraskad över att han är en väldigt bra skribent. Man har inte tråkigt i hans sällskap, även om jag faktiskt tvivlar på den påstådda sanningshalten i några av reportagen och berättelserna.
Dels för att Robert själv ofta påpekar hur ofta sensationsjournalister som han själv ofta tummar på sanningen och vaskar fram snask även där torka råder, men också för att snarlika personlighetstyper med minnesvärda kommentarer och vars åsikter (inte alls olika Aschbergs egna åsikter) citeras återkommande i reportagen och krönikorna, fast de kommer från olika platser i samhället och även världen. Kanske är bara den gode Aschberg en magnet för just sådana människor?
En av de roligaste är när Aschberg får i uppdrag att gå i Phileas Foggs fotspår genom att med moderna medel ta sig jorden runt på 80 timmar. Där vi andra på sin höjd stöter på en gubbtjyv som släpper en stinkrökare när han passerar en i vagnen eller tappar ölburkar över perrongen, är Aschbergs hektiska världsresa en ren kavalkad av coola one-liners och tilltufsade karaktärer som strör lakoniska betraktelser kring sig medan de kedjeröker och halsar whiskey.

Vår tids nasare kallar sig marknadsförare och ägnar massor med tid åt att försöka se in i framtiden. De lider av en sjuklig drift att tjafsa om trender och utvecklingstendenser. Det var siarmöte nyligen, på lobbyföretaget publicisterna i Stockholm.
Saab-Eriksson sammanfattade med att säga att yuppievågen kommer att dö, och att det blir inne med en liten herrgård i Sörmland, fast alla människor kommer inte att ha råd med det. Amelia Adamo från Aftonbladet gissade att den nya statussymbolen blir tid. Dagens män ägnar alltför mycket tid att sitta i bilköer och prata i telefon, ansåg hon. I framtiden skulle fler män sitta i bilköer och använda bärbar telefon, bärbar dator och bärbar telefax.

Inte illa siat, med tanke på att kalendern stod på 1989. Boken återkommer ofta till det där, att köpa och att sälja. Att göra skräp för det är vad som går hem och publiken är idioter, eller som Aschberg själv upprepar: det är ett skitigt jobb men någon måste göra det. Tydligen är det hans jobb att göra det, och exakt hur usa-fixerad han egentligen är/var har nog inte gått upp för mig riktigt förut.
Den polkagrisrandiga stjärndrömmen går in i hans politiska tankevärld; vilka han röstar på liksom tanken på ett framtidssverige som en nybyggarnation där alla är sin egen lyckas smed. Ja han är till och med hycklare på ett typiskt jänkarvis. Som när han bannlyser "den äckliga knarkarmusiken av Guns n Roses" i hemmet eller tar med sig sina barn till Christiania.

Det var lika skräpigt och deprimerande som vanligt i den så kallade fristaten. Vi hann inte mer än in på området förrän vi såg en stor haschkaka byta hand. ungarna gjorde jätteögon, de tyckte det var spännande först, sedan blev de skraj. Övervintrade hippies och dansktalande rastafarianer satt och sålde lerpipor och halsband och annat smäck. Berusade vrak hängde i hörnen.
-De här människorna är arbetsskygga, sa jag. De betalar ingen skatt utan lever på hederligt folk.
-Prata inte så högt! Kan vi inte åka härifrån nu? bad tolvåringen.
-Passa på att titta på skiten, sa jag. Så ni lär er...

Eller kanske de helt enkelt kunde ha hängt på farsan medan han super en vecka i sträck med Janne Myrdal som han gör på ett annat ställe i boken? Vad vet jag. Det är grabbigt på ett slitzigt vis i Aschbergs värld. Det hängs på krogar och man jämför slipsar och man pratar hästkrafter och gör skitjournalistik och skräpteve för att tjäna ihop till fler vuxenleksaker.
Det råder liksom inga tveksamheter vilka Aschbergs litterära och journalistiska förebilder är, och hur han i samma anda vill framställa sig själv. Till exempel är det viktigt för honom att berätta att han haft arbetarklassyrken som t.ex. sopgubbe, och berättar inlevelsefullt om männen i sin släkt. Hur de kämpade sig upp från ingenting, men hoppar över att han har en hyfsat känd bankir till farfar.
Samtidigt är det som sagt underhållande och bitvis något av ett tidsdokument. Ju närmre slutet jag kom på den här samlingen av reportage och kåserier, desto långsammare gick läsningen. Delvis var det faktiskt för att jag ville dra ut på läsningen, men vad jag så här i efterhand gillade så pass mycket är desto svårare att minnas.

En del prylar är bra att ha. Inte minst för att de gör en på gott humör. Men, det finns stunder när prylar inte räcker. Emellanåt får man järnband runt skallen och myrstack i magen. Då går det inte att konsumera bort ångesten med kapitalvaror. Ibland är det så in i helvete illa med det som rör sig i huvudet att inte ens en Harley Davidson skulle hjälpa, om man haft råd. Kanske en skärgårdsö… om den låg i solglittret längs havsbandet, någonstans långt ute, dit tankarna inte når när dagarna är grå och sliriga och nätterna förvirrade av sorg.