Porr

Böcker / Permalink / 1
 
 
 
 

Jag har aldrig träffat en finare kille, en mer egenartat sårbar men godhjärtad man; men han har varit så illa åtgången så länge att hans innersta kärna liksom är svårare att hitta nu, bortsett från drogerna. Hans goda avsikter kommer alltid att finnas kvar, och omge honom på hans personliga resa mot Hades. Han är verkligen en mänskoart som har blivit överflödig i den nya ordningen, men han är fortfarande en helgjutet mänsklig varelse. Cigaretter, alkohol, heroin, kokain, amfetamin, fattigdom och mediernas angrepp mot våra förståndsgåvor och känsloliv: kapitalismens förstörelsevapen är subtilare och effektivare än nazismens, och inför dem är han maktlös.

Alla som sett filmen Trainspotting är bekanta med de centrala figurerna i denna uppföljare av Irvine Welsh; Spud, Begbie, Renton och inte minst Simon alias Sick Boy. Galleriet utökas i Porr av Nikki som blir den kvinnliga berättarrösten. Jag gillade verkligen Trainspotting när den kom, en för sin tid nyskapande film med attityd. När jag senare såg den igen, blev det delvis med andra ögon; då imponerades jag av hur skickligt den subkulturella sidan av missbruk skildras. Hur de droginvigda faktiskt avgudar sitt eget kodade språk, plastgangsterposerandet, smygandet och de hemliga överenskommelserna. Släng in ett par fåniga handskakningar och ritualer så har du valfri frimurarloge. Fast i påtänd och trippad tappning.

 

 

När jag stiger in ser jag hur Tanya sitter och kliar sej på armarna genom jumpern, tydligen på väg att bli smackabstinent, och som genom nån sorts spökaktig överföring börjar det rycka i ena ögat på mej. Jag skulle vilja ha ett knull för att få svettas ut lite toxiner, men jag gillar inte brudar som går på horse, för dom rör sej snudd inte alls. Fan vet vad den där pojktjejen Val är för en, men jag tar tag i hennes arm och närmast drar henne mot muggen.

”Vad håller du på med?” frågar hon, utan att vare sig foga sig eller göra motstånd.

”Får dig att suga av mej”, säjer jag och blinkar åt henne, och hon tittar på mej utan rädsla, sen bara med ett litet leende. Jag ser att hon verkligen vill behaga mej eftersom hon är den sortens tjej. Den skadade sorten, som alltid bara vill behaga en man men aldrig nånsin kommer att göra det. Hennes roll i livets teater: ett ansikte som får ta emot nån utpantad jävels knytnäve.

Så vi går in och jag tar fram den och slickepinnen reser på sej. Hon har ställt sej på knä och jag håller hennes lortiga skalle mot skrevet och hon suger och det är som… ingenting alls egentligen. Det är väl okej, men jag avskyr hur hennes runda små ögon tittar upp för att kolla in mej, för att få reda på om jag gillar det här eller inte, vilket tycks som en komplett urlöjlig inställning just nu. Fast mest av allt önskar jag att jag hade tagit med mej min öl.

 

I bokens början gömmer sig Mark Renton i Amsterdam, då han blåste övriga på en rejäl deal senast det begav sig. Simon kör sitt race vidare i trakterna kring London och Begbie sitter på kåken. Bara Spud är kvar i Edinburgh och fortsätter sin handel och vandel i vanlig ordning, även om drömmen om att skärpa till sig och bli en reko snubbe hela tiden hålls vid liv. När det vankas porrfilmsinspelning i hemstaden möts de allesammans, på ena och andra sättet igen. Heroinet är borta ur handlingen, däremot flödar kokainet i parti och minut.
Inledningsvis triggade de välbekanta namnen mitt minne till bilder och ansikten ur ovan nämnda rulle, för att snart kännas helt främmande från de utseenden och personligheter som mötte mig i Porr. Snart var det som att tänka sig en hyfsad parodi av någonting än en lyckad filmtolkning. Antagligen för att Welsh skrivande är sällsynt karaktärsdrivet, utdragen som återges här ger antagligen en högst orättvis bild av hur det egentligen är att tillbringa över femhundrasexti sidor inuti huvudpersonernas tankar. Det är smått beroendeframkallande.

 

 

Jag går in mot stan, stretar fram genom stark och bitande kall blåst, och tänker på vilken tråkig tid vi lever i. Det är vår tragedi: ingen, utom destruktiva utsugare som Sick Boy eller substanslösa opportunister som Carolyn, är det minsta lidelsefull på allvar. Alla andra är så jävla nertryckta av skräpet och medelmåttigheterna dom omges av. Om åttiotalets nyckelljud var ”jag” och nittiotalets ”det”, så är milleniets ”typ”. Allt ska vara vagt, begränsat, villkorat. Substans var viktig ett tag, sen var det stil som gällde. Nu handlar allting bara om att låtsas.

 

Jag uppfattar det övergripande temat i boken är fria val; eller snarast hur fria de egentligen är. Huvudpersonerna dras inte bara in i kokainsniffning, övergrepp eller destruktiva sammanhang, eller hamnar där av en slump. Oftast söker de upp det själv, vissa av dem fast att det finns långt bättre alternativ. Trots att mycket känns igen ur ett samhällskritiskt perspektiv hemfaller Welsh inte åt självklara stereotyper. Huvudpersonernas resonerande och handlande är komplext. Alla kan uppfattas som offer för omständigheterna eller dåliga val, men ändå inte. Det är exempelvis inte så enkelt som en frånvarande fadersfigur som gör att Nikki söker sig till pornografin, eller att hon redan innan bedömer sig själv först och främst utifrån kroppsliga ideal.
Den lilla kritik jag har är att översättare Hecksher brer på med lite väl mycket söderslang och att vissa partier av boken känns som om de är skrivna antingen tidigare eller senare än övrigt material. De har till viss del en annan berättarton.
I övrigt är det en ren uppvisning i hur man under grov, på ytan till och med burlesk, svart humor, kan maskera en riktigt tung socialrealistisk berättelse. En berättelse om en grupp barndomskamrater som blivit varandras fiender eller helt enkelt förlorat vad som förenade dem.
Det handlar också om deras uppväxtkvarter Leith; en gång en egen stad men senare en del av Edinburgh. För trots att handlingen rör sig via London, Amsterdam och Cannes är de bara pappkulisser i jämförelse med Leith, som är något av en blandning av en döende byhåla och en alltmer snobbifierad stadsdel. Där det nya Leith med kaféer och hipsterkultur existerar dörr i dörr med det gamla Leith, där misären breder ut sig och blir alltmer påtaglig. Där var och varann jackficka verkar innehålla en laddning pulver och där man bara ölar och kollar fotboll i väntan på nästa utbrott av våld och blodspillan.

 

 

 
 
 
 
 
 
 
 
#1 - - Pål Eggert:

Hmm, låter ju som att den här romanen är närmast obligatorisk läsning...

Svar: För dig; Ja! hahah
Jag

Till top