Ormen
Men allt detta, Karl XII på väggen och groparna i golvet, kallas tradition. Det kallas så av alla de stronga med koppel, alla dessa frasservitörer som på morgonen när de vaknar pumpar upp bröstet med paradtankar för att slippa uppleva att bröstkorgen stöter ihop med ryggraden. Men för honom som är rädd och ensam går i kasernkorridoren i väntan på att permissionen skall ta slut är tradition något att frukta. Han vill skrika men den som fått kasernskräcken skriker inte därför han har en klämma om halsen.
Och då kommer det ögonblick av kasernskräck när traditionen betyder minnena av alla dessa döda, som har hängt sej, eller skjutit sej eller hoppat ner från vindsvåningen sedan 1890. Och då tycker den som är rädd plötsligt att kroppar i uniformer hänger ner från taken vid väggen ovanför skåpen eller att kroppar som har tagit gift i stelnade ställningar ligger på magen på korridorbänkarna eller att kroppar sitter på golvet i korridorens mörka skrymslen med hängande huvuden, med ryggarna mot väggen och med gapande blodiga munnar och gevären med självbelåtet blänkande läderremmar liggande över knäna.
Stig Dagermans debut får mig att tänka på Jan Fridegård. Dels är det såklart för att Fridegård är min enda riktiga referenspunkt i svensk litteratur. Jag läste honom för första gången i sexton-sjuttonårsåldern och gick igenom en hyfsad stor del av hans bibliografi åren därefter. Men jag tror också det är något mer, det realistiskt kärva som jag återfinner hos Dagerman; en känsla för det mörka och upproriska. Även om Dagermans prosa innehåller drag av surrealism och inte alls äger närheten till den natur som alltid spirade och doftade i Fridegårds statarskildringar.
Ormen är egentligen sju sammanknutna berättelser som utspelas kring en militärkasern och runt rekryterna där, men är samtidigt fristående berättelser som i en novellsamling. Den första och längsta berättelsen Iréne var den som föll mig allra minst i smaken. Samtidigt var den tillräckligt intressant för att jag skulle vilja fortsätta läsa, ja till och med bitvis febrilt. Det var i nästa berättelse Vi kan inte sova som boken verkligen lyfte för mig. Där håller rekryterna nattetid fasan och ångesten på avstånd genom att berätta anekdoter och smärtsamma minnen för varandra.
Sörenson höll en hand under hans haka och kände hur våldsam eruptionen inom honom var. Till slut vände han honom försiktigt på rygg när det började gå över och det var då som han för andra gången mötte pojkens ögon. Och eftersom trappljuset fortfarande brann kunde han ju inte undgå att se i hans ögon varför han hade kräkts. Det var inte av vin eller fet mat. Det var i äcklet över den vidriga vuxna världen, över lömskheten i alla handlingar och fegheten, det vill säga fruktan för vara rädd.
Det är min erfarenhet att huvuddelen av de som kallas författare saknar såväl förmåga som ärlighet att på riktigt förmedla smärta och förnedring. Eller ens starka känslor överhuvudtaget. Kanske saknas även egna erfarenheter att hämta bilder och känslor ifrån. Det kan vara anledningen till att det blivit allt vanligare att ha seriemördare och liknande med i kriminalromaner, för det känns tryggare med kombinationen tarmgojs och deckarnöt än på allvar beskriva den döda människokroppens köttiga tyngd och tomhet. På samma sätt som offret för ett banalt strypmord i rätta sortens film kan skapa större obehag än valfri saw-rulle.
På samma sätt är incestskildringar och sexuella övergrepp ett grepp som används tacksamt, ja rentav slentrianmässigt. Det är något huvuddelen mår kasst av att ta del av, även i taffligare utföranden är det ett lätt sätt att skapa äckel och föda en tuggande iskall ilska inuti den som läser. Tyvärr har det också blivit något man slänger in för att skapa avsky och för att berättiga den mängd övervåld en karaktär snart kommer drabbas av, eller som en lättköpt förklaringsmodell till varför någons liv gått åt helvete.
Men när jag läser Tygdockan påminns jag om hur fruktansvärt ämnet faktiskt är, och hur illa det berör. Det är en novell som verkligen ger alla de där rent fysiska reaktionerna av kallsvett, illamående och okontrollerbara infall att ilskedunka pannan i väggen, som så sällan dyker upp nu för tiden men som alltid finns reserverat för riktigt bra och omskakande litteratur.
Alla novellerna, eller delarna av romanen om man så vill, höll inte samma höga klass, men det var aldrig dåligt utan bara ojämnt. De bästa delarna däremot var tidlösa och kraftfulla.
Enligt min uppfattning, sa Edmund, kan man leva bara om man rår om sej själv. Man är såld tamefan ända från början. Man säljer sej varenda dag för å få en liten trygghet, en liten skittrygghet, en billig försäkring för potatiskällaren å brännvinsskåpe. Sen accepterar man utan att knysta den verkligt stora otryggheten. Till exempel att staten som skulle ge dej trygghet istället sätter en osäkrad handgranat i handen på dej å sen kan du flyga åt helvite med skattlappar och försäkringsbrev å pantsedlar å alltihopa.
Mej trycker de, sa Edmund, mej trycker de som ett järnband över skallen att veta att det finns lagar som ingen har frågat mej om jag vill acceptera som gör mej praktiskt taget försvarslös. Visst har jag teoretiskt ännu chans att hyra ett torg å en högtalaranläggning å ingen har naggat stämbanden på mej men i verkligheten är ja ju bara på utlåning. När som helst kan den stora trygghetsivraren ta mej tillbaka för nån utlåningstid är inte stipulerad, de ingår i utlånarens villkor, för nu behövs jag i Manchukuo. Jag måste dit å skjuta kameler som hotar trygghetsivrarens säkerhet. Eller ja måste iväg till Tanganyika. Där är de en krokodil som uttalat sig nedsättande om mej som statsmedlem å nu förstår trygghetsivraren plötsligt att jag är förbannad å måste dit å bli uppäten av krokodilen.
Detta gör, sa Edmund, att ja känner mej hotad, ja känner mej förbannat hotad av trygghetsivraren. Ja känner mej mycket mer hotad än om ja bodde i ett gangsterkvarter. Där konfronteras ja ändå med storheter som ja har något begrepp om. Där kan ja ändå kalla på hjälp från mina vänner. Där kan ja om inte annat åtminstone bli hederligt skjuten.