Skuggan på världens botten

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
 

När hela landskapet är döende, och väldoftande sjunker ner i jorden, stiger blott vi upp. Efter ljus och värme har flytt från världen, när alla melankoliskt står vid naturens öppna grav, återvänder blott vi för att hålla dem sällskap. Det är vår tid att återfödas. Sommarträdens smidiga böljande har förvandlats till ett torrt prasslande i den kyliga vinden, och det börjar susa i våra öron där vi ligger mörkt och djupt nerbäddade i våra sängar. Krusade löv klöser på våra dörrar, kallar oss från våra ensliga hus. 

 

Thomas Ligotti är en ny bekantskap höll jag på att säga, men jag har ju faktiskt läst honom i Ondskans Väsen – en novellsamling som jag fick födelsedagen ´89. Tveksamt om jag läst om samlingen sedan dess, vilket kan vara anledningen till att ingen minnesklocka ringer när jag snabbläser början på Alices sista äventyr som Ligottis bidrag heter.

Skuggan på världens botten och andra berättelser är ett tvärsnitt av Ligottis novellhantverk och är hämtade ur samlingarna Songs of a dead dreamer(1985),Grimscribe; His lives and works(1991), Noctuary(1994) samt Teatro Grottesco(2006).

Berättarstilen är bekant från såväl Poe som HPL, även om Ligotti samtidigt sätter sin alldeles egna prägel på texten. Dels via en torr, svart humor och dels genom ett påtagligt vemod och känslan av något förlorat och djupt saknat. Novellerna innehåller väldigt lite av såväl våld som chockeffekter utan rör sig istället kring dunkla mardrömmar och i vansinnets utkanter där huvudpersonerna inte sällan maniskt söker efter dolda mönster och famlar efter förbjuden kunskap.

Berättandet byggs via stämningsfulla scenerier och inre dialoger, ofta känns det som att läsa olika fragment ur en och samma roman. Det gör det svårt att peka ut några särskilda toppar eller dalar, men Tsalal liksom Harlekinens sista festival är exempel på två noveller som särskilt tog fäste.

 

 

Det har givetvis alltid funnits skrifter av ett särskilt slag, en uråldrig lära som erbjöd anspelningar på skapelsens mörker och alla sorters ohyggligheter, mänskliga och omänskliga, som om det fanns en skillnad. Något outgrundligt mörkt och groteskt i varje språk i den här världen; det framträder med jämna mellanrum och kastar en stund sin skugga över berättelser som försöker göra saker och ting begripliga, och gäckar ofta den lyckligaste av historier. Och denna skugga bannlyses aldrig i någon av dessa berättelser, även om vi inbillar oss det.

 

Så till det negativa. När jag först bläddrade genom boken på väg hem från biblioteket, gillade jag verkligen att boken var illustrerad. Men när jag väl började läsa så störde jag mig väldig på själva illustrationerna, dels att de för det mesta liknar en korsning av rorschachtest och simplare skisser och dels för att jag inte tycker att de passar ihop med berättelserna. Liksom det fotoshoppade spökhuset på omslaget inte gör innehållet rättvisa.

Samtidigt ska kritiken ses som en parantes, det här är en på alla sätt lovvärd kulturgärning och utmärkt sätt att presentera Ligotti för en svensk publik. Översättningen av Arthur Isfelt är ambitiös och stilsäker och är liksom novellurvalet gjort i samarbete med författaren själv. Som bonus har Isfelt med efterordet Thomas Ligottis mardrömsfabrik fått till ett fängslande och välskrivet författarporträtt. Sammanfattningsvis en bok som bör inhandlas av alla vänner till den här sortens skräcklitteratur.

 

 

 

Av ren tanklöshet hade jag stirrat lite för intensivt på min avbild i spegeln. Jag borde påpeka att den här spegeln har hängt i mitt rum i flera år, skulle jag tro, än jag har vistats på den här jorden. Det är därför inte överraskande att den förr eller senare skulle få ett horn i sidan till mig. Fram till en viss punkt fanns det inga problem att tala om: där fanns bara mina ögon, min näsa, min mun, och det var allt. Men sedan började det tyckas som om dessa ögon betraktade mig, snarare än jag dem; att den munnen var i färd att tala om saker utanför min vetskap. Till sist insåg jag att en fullständigt annorlunda varelse gömde sig bakom mitt ansikte och gjorde det helt oigenkännligt för mig. Låt mig säga att jag tillbringade en betydande tid till att omskapa min spegelbild till vad den borde vara.

Senare, när jag var ute och promenerade, stannade jag tvärt på gatan. Framför mig, under en lampa som hängde från en gammal yttervägg, stod konturerna av en gestalt, liksom jag av normal storlek och proportion. Han tittade åt andra hållet men mycket stelt och mycket spänt, som om han nervöst väntade på rätt ögonblick att vända sitt ansikte mot mig. Om det skedde visste jag vad jag skulle få se: mina ögon, min näsa, min mun, och bakom dessa anletsdrag en varelse sällsam bortom all beskrivning.  Jag återvände hem samma väg som jag hade kommit och gick genast till sängs. Men jag kunde inte sova. Hela natten igenom strålade ett grönaktigt sken i triumf från spegeln.

 

 

 

 

 

 

 

Till top