stewe

 

 

 

Varje morgon snöar det. Så ger det sig under eftermiddagen, nästan som om det bara finns en viss mängd till förfogande varje dag. När magasinet är tomt sänker sig en härlig frid över alltihop. Men det händer att vi går ut när snöyran är som mest intensiv. Då gör vi några vändor i trädgården och låter våra ansikten kylas. Djupsnön knarrar, snökristallerna som bjällror när de kolliderar i luften. Efteråt luktar det vinter om oss, kinderna bränner av köld. Inte konstigt att det sägs att frysa ihjäl är det behagligaste sättet att dö. Utan att jag vet vem som kan ha sagt det.

 

Genom Natten är berättelsen om Karl Meyer som förlorat sin son i en tragisk bilolycka, eventuellt självmord. Kontakten med sonen under de sista åren före olyckan var ansträngd, på gränsen till obefintligt, något som utlöstes av Karls separation från familjen i en tillfällig affär med en yngre kvinna. När Karl sedan ångrade sig och ville återvända tog familjen honom tillbaka. Fast sonen förlät honom aldrig.
Karl fortsätter existera i ett slags fängelse av sorg och självklander, utan att kunna prata om förlusten med vare sig hustrun eller dottern. En av de få saker som tränger igenom hans murar är när vännen berättar om ett hus som ska finnas någonstans i Slovakien. Ett hus där ”hoppet blir till skit” och den som där inträder konfronteras med sin största skräck.

 

 

Mer trött än utvilad av sömnen skruvade jag på kallvattenkranen och sköljde ansiktet. Det var mörkt när jag kom, inte tid till något annat än att stupa i säng, ingenting lockade, den kalla vinden yrde längs de stängda fönstren medan pärlraden av rött och vitt ljus en våning upp på de stora likartade byggnaderna sa samma sak som i alla städer. Jag tömde glaset som stod halvfullt kvar från kvällen innan, mina tänder syntes i spegeln medan jag drack. En lukt kom från ventilen bredvid spegeln, som om någon hade krupit in där och dött. Uppe i taket var det en mörk fläck som fördelade sig i rostbruna droppar ut över den tapetserade panelen.

 

För några somrar sen läste jag rubbet av Stig Sæterbakkens produktion som fanns tillgänglig på svenska. Fast det var egentligen bara Osynliga Händer som jag uppskattade rakt igenom. De andra böckerna bjöd på såväl långtråkig som frustrerande läsning, men också febrilt sidvändande och fantastisk läsning mellan varven. Alla böckerna hade gemensamt att de var annorlunda och fascinerande.  
På så sätt skiljer sig Genom Natten inte från de övriga, samtidigt som den verkligen känns som ett avskedsbrev i romanform. Självklart förstärks intrycket av att Stig tog livet av sig kort tid efter boken färdigställts.
Genom Natten saknar inte alls hopp eller ljusglimtar. Den är långt ifrån någon svartsynt studie i dödslängtan. Ändå, eller möjligen tack vare det, är det tung och bitvis obönhörlig läsning.

 

 

 

Sorgen tar så många former. Den är som ett ljus som tänds och släcks. Den finns där, och är outhärdlig, och så försvinner den, för att den är outhärdlig, för att det inte går att ha den där hela tiden. Man fylls och töms. Tusen gånger om dagen glömde jag att Ole-Jakob var död. Tusen gånger om dagen mindes jag det plötsligt. Båda delarna var outhärdliga. Att glömma honom var det värsta jag kunde göra. Att minnas honom var det värsta jag kunde göra. En kyla som kom och gick. Men aldrig värme. Det fanns bara kyla och frånvaro av kyla. Som att stå med ryggen mot havet. Iskalla fotknölar varje gång en våg slog in. Så drog den bort. Så kom den tillbaka.

Medan jag stod så gick solen ner, och det blev natt, och det är den natten som varat sedan dess.