Resa till nattens ände

Böcker / Permalink / 0
 
 
 
 

De rika behöver inte ha ihjäl varann för att få käk. De sätter folk i arbete enligt vad de själva säger. De behöver inte själva göra nåt ont, de rika. De betalar. Man gör allt för att vara dem till lags och hela världen är nöjd med det.
Vad resten beträffar, så kan vi ju anstränga oss hur mycket som helst, vi slirar och slinter, vi faller ner i spriten som bevarar levande och döda, vi kommer ingenstans. Det är ett faktum. Och i alla hundratals år som man kunnat observera hur våra husdjur föds, kämpar och dör inför våra ögon utan att de heller nånsin varit med om nåt märkvärdigt, utan bara i all ändlöshet upprepat samma torftiga tillkortakommanden precis där alla tidigare kreatur lämnat kvar det.

 

Vi får i boken följa huvudpersonen Ferdinand Bardamu genom första världskrigets grymma verklighet, via veteransjukhus till de afrikanska kolonierna, som galärslav, från loppräknare i Amerika till slumläkare hemma i Frankrike.
Bardamu är en feg opportunist och en beräknad fifflare, fast han genomgående misslyckas med sina ränker och inte sällan sabbar för sig själv. Hans betraktelser av världen färgas av självömkan och egenkärlek, men lika ofta av självförakt och misantropi.
Bardamu är väl knappast någon man kan kalla för människovän. Vasst, vulgärt och väldigt, väldigt roligt beskriver han människorna och samhället omkring sig.


 

Mina patienter var mest folk från stadens utkanter, från den sorts bonniga miljö som aldrig riktigt lyckas ta sig upp ur gyttjan, inklämd mellan sopbergen och kantad med stigar där brådmogna och osnutna skolkande småtjejer tar emot den ena satyren efter den andra mot staketet för tjugo sous, pommes frites och en dos gonorré. Avantgardefilmens landskap där träden förgiftas av smutstvätt och salladen dryper av urin varje lördagskväll. För egen del åstadkom jag inga mirakel under dessa få månaders specialistpraktik. Annars var det nog ett mirakel som behövdes.

Andra halvan av boken är inte dålig, men haltar rejält i jämförelse med första halvan där resorna och kriget ger ett sällsynt driv i handlingen. Allra mest gillar jag skildringen av Afrika som påminner mer om en skräckberättelse från en fjärran planet än någon plats på jorden. Alla är galna av feber, stinkande och krälande av parasiter. Själva solskenet, djungeln och floderna är något mardrömslikt förvrängt och kväljande.
Däremot är beskrivningen av afrikanerna ordentligt frånstötande och får exempelvis den koloniala synen Conrads Mörkrets Hjärta och Camus Främlingen att blekna i jämförelse.
Rent språkligt fängslar romanen hela vägen, översättaren Kristoffer Leandoer skriver i förordet att Céline arbetade om sina texter i det oändliga för att få fram ”det rätta svänget”. Den där musikaliteten mellan raderna är något som verkligen märks även i översättningen, formuleringarna pulserar och rör sig rentav rytmiskt över sidorna.

 


Det som händer på vita duken är inte helt verkligt, det lämnar aldrig den vaga vida rymden som tillhör de fattiga, drömmarna och de döda. Man får smälla i sig så mycket drömmar man kan för att ta sig igenom tillvaron som väntar där utanför, för att stå ut ytterligare några dar med all denna gräslighet från människor och ting. Man får välja ut de drömmar som ger mest värme åt själen. Det är svinerierna för min del, får jag erkänna. Varför göra sig märkvärdig, man får ta med sig vad man kan bärga av miraklet. En blondin med oförglömliga pattar och en lika oförglömlig nacke fann för gott att bryta tystnaden med en sång som beskrev hennes ensamhet. Man hade kunnat gråta med henne.
De är sånt som är bra! Sånt ger en orken tillbaka! Jag hade fyllt på fläsket med livsmod för åtminstone två dar framåt, det kände jag redan. Jag väntade inte ens på att man tände i salongen. Jag var redo att somna hur resolut som helst nu när jag fått suga i mig lite av den där beundransvärda själsliga hänförelsen.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Till top