stewe

 

 

 

 

Walter Gilman, student av strängteori vid Miscatonic University, hittar rum att hyra på ett sjabbigt gammalt lägenhetshus och flyttar in i ett bokstavligt råtthål. Tyvärr korsas dimensionerna just vid  hans vägg. Snart dyker det upp pratsjuka gnagare, precis som det halvtokiga fyllot i byggnaden förutspått och snart står häxdrottningen på lur för att förföra och förstöra honom.
Stuart Gordon är en av mina favoriter och gör mig sällan besviken; Dreams in the witch-house är inget undantag. Kul också att se Ezra Godden från Dagon i huvudrollen igen.

 

 

 I intervjun med Gordon som medföljer på skivan berättar demonregissören att Masters of Horror gav honom fria händer, vilket han uppskattar, men att producenterna däremot fick kalla kårar när de såg i manuset att det skulle finnas medverka en råtta med människoansikte. Eftersom filmen skulle filmas på tio dagar med snäv budget skulle de varken ha råd eller tid till att fixa de nödvändiga CGI-effekterna. Gordon visade då genom snabbskissad storyboard hur det hela kunde genomföras med enkla dockor och klippteknik. Det säger en hel del om Stuart Gordon, men kanske är det för att jag uppskattar den gamla skolans skräckhantverk. Önskar fler kunde ha samma förhållningssätt, istället för att rusa efter både kostsamma och regel pinsamma datoranimationer.  

 

 

Jonathan Davis söker i Tyskland efter sin försvunna far. Spåren leder honom till en liten by i kanten av de stora mörka skogarna. På den lokala ölhallen börjar en man berätta om hur han mötte Davis far i krigsslutet, när amerikanska trupper genomsökte trakterna. Men för att berätta det, måste han gå ännu längre tillbaka i tiden, för att börja vid natten när den stora meteoriten föll från himlen och allting förändrades.

 

 

Die Farbe är gjord i bländande svartvitt och bygger på stämningsfullt mörker, kort sagt en film fängslar och känns ödesmättad och dyster på det absolut rätta sättet. Jag hoppas på att se mer av regissören Huan Vu i framtiden.

 

 

Albert Wilmarth, professor i folklore bjuds in till debatt angående de mystiska fenomen som regelbundet skådats i trakterna av Vermont; märkliga bevingade krabbvarelser som dansar kring uråldriga stenar och bor i grottorna.
Wilmarth avfärdar givetvis det hela som nonsens, men blir snart tveksam när en flitig brevskrivare som påstår sig ha krabbvarelserna inpå knuten skickar sin son som bud med väldigt övertygande fotografier. Överväldigad av nyfikenhet bestämmer sig Wilmarth snart att gräva djupare i mysteriet och reser för mot Vermont , där hemska fasor och sanningar snart ska viskas fram i mörkret.

 

Min favorit i trion, även om det är svårt att gradera dem. Även denna i svartvitt och gör sitt bästa för att se ut som en film från fyrtiotalet i både stil och ton. Det funkar givetvis inte fullt ut, men det är inte långt ifrån. Den har också en mer humoristisk approach än Die Farbe, utan att för dens skull clowna omkring på något vis- tvärtom är The Whisperer in Darkness gjord med stor kärlek till både klassisk monsterfilm och Lovecrafts berättelser.
Avslutningsvis gör jag gärna gratisreklam för sånt jag gillar. Alla tre filmerna är utgivna av Njuta Films, som vanligt snyggt och proffsigt i allt från omslag till textning, vilket för mig gör att de känns värda att äga och inte bara konsumera. De är inköpta hos den utmärkta butiken Subdvd.